Bernhards blogg

Gudsbetraktelse 3 forts

2008-11-23T17:25:00.000+01:00

När mina samvetsförebråelse förvisar mig och driver mig bort, måste jag välförtjänt lida mitt straff för min oförsynthet och förmätenhet. Jag återgår till min klippa som är en tillflykt för igelkottar som är fulla av sina synders taggar. På nytt omfamnar jag och kysser din högra hand som täcker och skyddar mig. Min längtan upptänds ännu mer av det som jag flyktigt förnummit eller sett, och nästan otåligt väntar jag på, att du en dag skall dra bort din skyddande hand och utgjuta din upplysande nåd, så att jag en gång till sist enligt din sannings svar - död för mig själv och levande för dig - börjar se ditt ansikte, när slöjan tas bort (2 Kor 3:18) och jag blir förenad med dig genom att skåda ditt ansikte! O Ansikte, ansikte, vilket saligt ansikte som förtjänar att bli förenat med dig genom att se dig. Det bygger i sitt hjärta ett tält för Jakobs Gud (Ps 132:5, Heb 8:5) och gör allt enligt det föredöme som det fått se på berget (2 Mos 25:40). Här sjunger det i sanning tillbörligt: Mitt hjärta har sagt dig: mitt ansikte har sökt dig; ditt ansikte, Herre, söker jag (Ps 26:8).
Jag sade att jag genom en gåva av din nåd betraktar mitt samvetets alla vinklar och vrår, och jag önskar endast och uteslutande att se dig, för att min jords alla ändar skall se Herrens, deras Guds, frälsning (Jes 52:10), och för att jag skall älska honom när jag har sett honom, ty att älska honom är att leva. Jag säger mig i min längtans vanmakt: “Vem kan älska det som han inte ser? Hur kan det älskas som inte är synligt på något vis (1 Joh 4:20)?”

Gudsbetraktelse 3

2008-11-16T21:42:00.002+01:00

Att betrakta Kristi mänsklighet

Må din röst vittna i djupet av min själ och ande, storma i mig och göra mig omtumlad i hela mitt inre (Ps 29:8). Mina ögon är bländade av skenet från dig sanning som förehåller mig, att ingen människa kan se dig och leva (2 Mos 33:20). Fortfarande är jag alltigenom syndig (Joh 9:34) och har ännu inte lärt mig att dö bort från mig själv för att leva för dig (2 Kor 5:15).
Genom ditt påbud och din gåva står jag emellertid på den kristna trons klippa, en plats som verkligen är dig nära (2 Mos 33:21). Medan jag väntar här av all kraft lider jag tålmodigt. Jag omfamnar och kysser din högra hand som täcker mig och skyddar mig (Vish. 5:17). När jag ibland längtansfullt betraktar, ser jag honom på ryggen som ser mig (2 Mos 33:23). Jag ser ödmjukheten gå förbi i Kristi, din Sons, mänsklighets mysterier. Men när jag i min otålighet försöker att gå fram till honom, ja när jag, likt kvinnan som led av blödningar, är beredd att stjäla till mig bot för min stackars sjuka själ genom att i smyg röra vid fransarna på hans kläder (Matt 9:20), eller när jag likt Tomas, som var full av längtan, inte bara vill se och röra vid hela honom, utan närma mig det heliga såret i hans sida (Joh 20:24), den arkens port som är gjord i hans sida (1 Mos 6:16), och inte bara för att sticka in fingret eller hela handen i det, utan för att gå in i Jesu hjärta, helgonens helige, förbundets ark, den gyllene urnan (Heb 9:4), vår mänsklighets själ som i sig rymmer det gudomliga mannat, då säger man till mig: Rör inte vid mig (Joh 20:17) och jag hör orden ut Uppenbarelseboken: Ut med hundarna (Upp 22:15)!

Gudsbetraktelse 2

2008-11-13T09:59:00.006+01:00

Längtan efter Gud

Herre Gud Sebaot, förnya oss och visa oss ditt ansikte, så att vi blir frälsta (Ps 80:20). Men Herre! Hur brådstörtat, obetänksamt, oordnat, förmätet och främmande för det sanna ordets regel och din vishet är det inte att vilja se Gud, när man har ett orent hjärta! Men du är den högste gode, det högsta goda, hjärtats liv och de inre ögonens ljus. Förbarma dig över mig, Herre, för din godhets skull. Det är mig till rening, förtröstan och rättfärdighet att betrakta din godhet. Herre, min Gud, du säger till min själ på ditt sätt: Jag är din räddning (Ps 35:3). Rabbouni (Joh 20:16), högste mästare, enastående lärare, du är den ende som kan lära mig att se det som jag längtar efter. Säg därför till din blinde tiggare: Vad vill du att jag skall göra för dig (Mark 10:51)?

Du vet det, ty det är just vad du ger. När mitt hjärta har lagt bort all strävan efter världslig ära, nöje, njutning och allt som kan eller brukar fresta kroppens begär, ögonens åtrå eller andens högfärd (1 Joh 2:16), vet du att mitt hjärta säger till dig: Mitt ansikte har sökt dig; ditt ansikte, Herre, skall jag söka. Vänd inte ditt ansikte ifrån mig; försmå inte din tjänare i vrede (Ps 27:8-9). Du hjälper mig sedan länge och är min outtröttlige försvarare (Ps 119:114). Jag vet att jag är oförståndig och oduglig. Men det är av kärlek till din kärlek som jag gör detta, vilket du kan se, även om inte jag kan se dig. Liksom du har givit mig en längtan efter dig, är du upphov till det i mig som behagar dig. Snart förlåter du din blinde tjänare som skyndar till dig, och du räcker honom din hand, om han snubblar på något på sin väg.

Gudsbetraktelse 1

2008-11-12T17:01:00.006+01:00

Här börjar skriften "Gudsbetraktelse" författad av Guillaume, abbot i Saint-Thierry

Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar (Jes 2:3). Förväntningar, avsikt, vilja, tanke, känsla och hela mitt jag (Ps 103:1), kom och låt oss gå upp på berget, till det ställe där Herren ser och låter sig bli sedd (Jfr 1 Mos 22:14). Bekymmer, oro, ängslan, möda och träldomens börda, vänta på mig här tillsammans med åsnan - min kropp, medan jag och gossen - mina förståndsgåvor - skyndar dit upp. När vi har tillbett, skall vi komma tillbaka till er (1 Mos 22:5).
Vi kommer tillbaka, men dessvärre alltför snart. Kärleken till sanningen avlägsnar oss från er (2 Thess 2:10), men för brödernas skull tillåter inte kärlekens sanning att vi överger och försmår er. Men även om vi måste återvända för att ni behöver oss, kan vi inte för er skull er helt avstå från denna ljuva erfarenhet.

Guillaume de Saint -Thierry

2008-11-10T11:48:00.006+01:00

Det går inte att vara mångordig, när det gäller att beskriva Guillaumes av Saint-Thierry yttre liv. Han föddes någon gång mellan 1070 och 1075 i Liège och påbörjade sannolikt sina studier i Laon. Dem gav han emellertid upp och gick in i benediktinernas kloster, Saint-Nicaise, i Reims. I närheten låg ett annat benediktinkloster, Saint-Thierry, där han blev abbot 1119-1120. I sin egenskap av abbot var han föreståndare för munkarna, administrerade och förvaltade hela klostret och alla dess egendomar. Han sägs ha varit klen och sjuklig men fann tid för att skriva. Han genomlevde en mångårig kris som slutligen ledde till att han 1135 lämnade sitt kloster för att inträda i det nygrundade cistersiensklostret Signy, där han levde till sin död den 8 september 1148, bortsett från ett kort besök hos kartusianerna i klostret Mont-Dieu som låg i närheten. 1215 “upphöjdes” hans kvarlevor och placerades under i ett kapell bredvid kyrkan, vilket på den tiden innebar saligförklaring.
1100-talet var i mångt och mycket en ombrytningstid, inte minst för benediktinerna som fick se hur ordens reformator, Bernhard av Clairvaux, fick ett allt större inflytande. Många benediktiner gick över till den nya orden, cistercienserna. Så även Guillaume de Saint-Thierry. Han hade gärna velat leva i Clairvaux, ty han var god vän med och stor beundrare av Bernhard, men denne gav inte sitt samtycke. I sina tidiga skrifter kan man se hur Guillaume de Saint-Thierry försökte att stilistiskt efterlikna sin förebild, vilket inte alltid lyckades. Bernhard var en språkets mästare och var inte så lätt att ta efter.

Mellanrum

2008-11-10T11:40:00.005+01:00

Det återstår ännu några predikningar i serien "Predikningar under året" och i avvaktan på att den svenska texten skall bli klar inbjuds Guillaume de Saint-Thierry, samtida med Bernhard, att bidra med sin skrift: De contemplando Deo - Om gudsbetraktelse.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 18

2008-10-26T18:22:00.008+01:00

Hos Maria gick han på bete och liljorna var talrika. Är inte jungfrulighetens kyskhet, ödmjukhetens prydnad och obegränsad kärlek liljor? Även vi kan få liljor som emellertid inte är så vackra. Men brudgummen kommer inte att försmå att söka föda bland dem, om leende och innerlig glädje ger glans åt den tacksägelse om vilken vi tidigare talat, ren avsikt ger lyster år bönen och förlåtelse gör bikten vit enligt Skriftens ord: Även om era synder är scharlakansröda, blir de vita som snö. Är de är röda som purpur, blir de vita som ull (Jes 1:18).
Se till att du anförtror Maria allt vad du tänker bära fram, så att nåden återvänder till Givaren genom samma kanal genom vilken den flödade till oss. Ingenting hindrade Gud från att utgjuta sin nåd utan denna akvedukt. Men för dig valde han denna ledning. Dina händer är kanske blodiga eller solkiga av mutor som du ännu inte befriat dig ifrån (Jes 33:15). Lägg den blygsamma gåva som du vill frambära i Marias rena och högt aktade händer, så blir den mottagen. Hennes händer är som vita liljor och Herren, som älskar liljor, skall inte behöva klaga över att inte finna allt det omgivet av liljor som blivit lagt i Marias händer och som han finner där.

SLUT

Jungfru Marias födelse - akvedukten 17

2008-10-20T11:19:00.004+02:00

Han vallar således sin hjord tills vinden vaknar (Höga v 2:16-17) och frukt i överflöd avlöser blommornas skönhet. Eftersom det nu är blommornas tid och inte fruktens, lever vi i hoppet och inte i verkligheten; vi vandrar i tro utan att se (2 Kor 5:7) och gläder oss åt väntan och inte åt erfarenhet.
Betrakta hur skör blomman är och tänk på apostelns ord: Vi bär denna skatt i lerkärl (2 Kor 4:7). För hur många faror är blommorna inte utsatta! Det är så lätt att tistlar trasar sönder liljor! Med rätta sjunger därför den Älskade: Som en lilja bland tistlar är min älskade bland flickor (Höga v 2:2).
Befann sig inte han bland tistlar som sade: Så snart jag talar om fred är de redo till krig (Ps 120:7)? Även om den rättfärdige blomstrar som en lilja (Hos 14:6), är det inte en lilja som brudgummen intar såsom föda. Nej han har inte behag till en enda. Lyssna till honom som är bland liljor: Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem (Matt 18:20). Jesus ville alltid vara ibland människor. Människosonen, medlaren mellan Gud och människor (1 Tim 2:5) ogillade ensliga och avsides belägna platser. Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor (Höga v 2:16).
Bröder, låt oss bemöda oss om att odla liljor och rycka upp törne och tistel (1 Mos 3.18). Låt oss skynda oss att plantera liljor. Kanske vill den Älskade en dag stiga ända ned till oss för att inta sin föda.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 16

2008-10-18T18:28:00.008+02:00

Kämpa med ängeln (1 Mos 32:25) och ge inte upp, ty himmelriket är utsatt för våld och våldsmän försöker att rycka det till sig (Matt 11:12). Är det inte en kamp? Min vän är min, och jag är hans (Höga v 2:16): Han har låtit dig erfara sin ömhet, må han få erfara din. Herren, din Gud, prövar dig vid många tillfällen. Han är ofta frånvarande (Höga v 5:6). Han vänder bort sitt ansikte, men inte i vrede. Han prövar dig, men bestraffar dig inte. Din älskade har tålmodigt väntat på dig, nu skall du vänta uthålligt på honom. Håll stånd och var stark (Ps 27:14). Dina synder har inte besegrat honom, och må inte de slag du får av honom leda till att du ger upp. Du skall få hans välsignelse (1 Mos 32:26). När? När dagen gryr, vinden vaknar (Höga v 2.17) och han befäster Jerusalems lovsång på jorden (Jes 62:7). Skriften säger att en man brottades med Jakob tills dagen grydde (1 Mos 32:24).
Låt mig var morgon möta din barmhärtighet, ty jag förtröstar på dig, Herre (Ps 143:8). Nej, jag skall inte vara tyst, jag skall inte lämna dig någon ro (Jes 62:6-7) så länge morgonen råder. Gud give att jag inte heller skall behöva fasta. Acceptera att äta, men bland liljor: Min vän är min och jag är hans, han som vallar sin hjord bland liljor (Höga v 2:16).
Ni minns säkert att det lite tidigare i denna sång sägs att man kan se blommor, när turturduvorna sjunger (jfr Höga v 2:12). Men lägg märke till att det här anges plats och inte födoämne: det sägs inte vad han äter, utan var. Det kan vara så att han inte äter liljor, utan att han uppehåller sig bland dem. Liljorna är oss till behag genom sin doft, men inte genom sin smak och de skall beskådas, men inte ätas.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 15

2008-10-16T18:30:00.004+02:00

Var tyst med allt sådant, utan att därför helt tiga. Ge inte Gud någon ro genom din tystnad. Bekänn för honom i bikten att du skryter, för att så få förlåtelse för det som har varit. Tala till honom i tacksägelse, för att få större nåd nu i stället för att gnälla. Jag upprepar: bekänn de synder som du har begått, tacka för det som är och be enträget för framtiden, så att Herren inte ersätter sin förlåtelse, välvilja och sina löften med tystnad.
Jag upprepar: var inte tyst, förtig honom inte. Tala till honom, för att han i sin tur skall tala till dig och säga: Min vän är min och jag är hans (Höga V. 2:16).
Vilken angenäm stämma och så ljuva ord! Inte en gnällspiks röst utan turturduvans (murmuris – turturis - bruden, dvs Guds folk). Invänd inte: Hur kan jag sjunga Herrens sånger i ett främmande land? (Ps 137:4). Nej, denna jord skall inte längre betraktas som främmande, ty brudgummen säger om den: Turturduvan hörs i vårt land (Höga v 2:12). Bruden hade hört honom säga: Fånga rävarna åt oss (Höga v 2:15) och kanske var det därför som hon utropade: Min vän är min och jag är hans (Höga v 2:16).
Det är utan tvekan turturduvan som med sin unika kyskhet är sin livsledsagare trogen, oavsett om han är levande eller död. Varken död eller liv kan skilja henne från Kristi kärlek (Rom 8:38-39). Säg mig, om det finns något som kan få den Älskade att vända sig bort från sin älskade, när du ser att han förblir henne trogen trots att hon syndar och vänder sig bort från honom. En stort molntäcke envisades med fördunkla solens strålar för att våra synder skulle skilja oss från Gud (Jes 59:2). Men det behövdes bara solens värme för att de skulle skingras (jfr 2 Mos 16:21). Hur skulle du i annat fall ha kunnat komma till honom, om inte han hade förblivit dig trogen och ropat: Kom tillbaka, flicka från Sunem, kom tillbaka, kom tillbaka så att vi kan se dig (Höga v 6:12/7:1)? Var också du trogen, så att ingen olycka eller möda får dig att vända dig bort från honom.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 14 forts

2008-10-14T09:43:00.003+02:00

Och åter andra som är övermodiga och som ägnar sig åt stora ting som övergår deras förmåga (Ps 131:1) säger: Vår hand är mäktig (5 Mos 32:27 Vulg) och de inbillar sig att vara något fast de ingenting är (Gal 6:3). Vad säger han som förkunnar fred (Sak 9:10)? Han säger: Jag är rik och saknar ingenting (Upp 3:17). Sanningens dom är: Ve er som är rika, ni har fått ut er glädje (Luk 6:24). Nej, saliga de som sörjer, de skola bliva tröstade (Matt 5:5). Må förtalets, hädelsens och de stora ordens stämma tiga i oss (Ps 12:4), ty det är gott att i denna trefaldiga tystnad höra Herrens frälsning och att kunna säga: Tala, Herre, din tjänare hör (1 Sam 3.10). De ord som det handlar om stiger således inte upp till honom utan höjes mot honom. Det är vad Laggivaren säger till dem som knotar: Det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren (2 Mos 16:8).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 14

2008-10-13T17:52:00.005+02:00

Fader, ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden (Matt 6:10), för att Jerusalems lovsång skall bli befäst på jorden (Jes 62:7).
Hur är läget nu? Förväntar sig inte änglarna i Jerusalem sin härlighet från andra änglar, och längtar inte människor på jorden av hela sitt hjärta efter att bli ärade av andra människor (jfr Joh 5:44)? Avskyvärt och onaturligt! Det är utmärkande för de människor som inte vet någonting om Gud (1 Kor 15:34) och som har glömt Herren, sin Gud (Jr 3:21). Men ni som känner Herren, avbryt inte er lovsång förrän han befäster den och gör den fullkomlig på jorden (jfr Jes 62:6-7).
Men det finns en tystnad som inte bara är oklanderlig utan lovvärd. Det finns även ord som inte är goda. I annat fall skulle profeten inte ha sagt att det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren (Klag 3:26). Ja tystnad är av godo när det gäller fåfänga, hån, knot och förtal.
En del människor som är tyngda av arbete och dagens börda (Matt 20:12) klagar och kritiserar dem som vakar över deras själar och som en gång skall avlägga räkenskap för det (Heb 13:17). Det är rop, rop från förhärdade hjärtan som mer än all tystnad tystar Ordets röst och inte låter det höras.
Andra som är andligt räddhågade blir trötta av att hoppas, vilket är den värsta av alla hädelser som inte blir förlåten varken i detta eller det tillkommande livet (Matt 12:31).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 13 forts

2008-09-27T13:11:00.003+02:00

Ni som minns Herren, tystna inte och ge er ingen ro (Jes 62:6). De för vilka Herren är närvarande behöver inte manas, ty när profeten säger: Prisa Herren, Jerusalem - Prisa din Gud, Sion (Ps 147:1) är det snarare ett uttryck för entusiasm än uppmaning. Men de som vandrar i tro (2 Kor 5:7) behöver stimuleras till att varken vara tysta eller förtiga honom. Han talar och förkunnar välgång
för sitt folk och sina trogna och för de redbara (Ps 85:9). Mot den trogne är du trofast, du är redlig mot den redlige (Ps 18:26). Det vill säga: han lyssnar till den som lyssnar till honom och talar till den som talar till honom. Däremot är han tyst, om du förtiger honom.
Men vilken tystnad handlar det om? Frånvaro av lovprisning, tystna inte och ge honom ingen ro, förrän han upprättar Jerusalem och hela jorden sjunger dess lov (Jes 62:6-7). Ja, Jerusalem är lovsång, en salig och ljuvlig lovsång (jfr Ps 147:1). Såvida vi inte tror att änglarna, den himmelska staden Jerusalems invånare, finner behag i att lovprisa varandra och så vilseleda varandra i fåfänga.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 13

2008-09-19T09:09:00.002+02:00

För övrigt, bröder, måste vi bemöda oss om att det Ord, som utgått från Faderns mun och som Jungfrun förmedlat till oss, inte återvänder fruktlöst (jfr Jes 55:11). Låt oss tvärtom, genom samma Jungfru tacka för denna nåd (jfr Joh 1:16).
Låt oss ropa ut hans stora godhet (Ps 145:7) medan vi längtar efter hans närvaro, så att strömmarna av hans nåd återvänder till källan och än rikligare blir utgjutna över oss. Ty om de inte återvänder, torkar de ut. Är vi otrogna i smått, förtjänar vi inte att få det som är stort (jfr Luk 19:17).
Det som vi nu minns är föga i relation till det som vi längtar efter, men mycket med tanke på vad vi förtjänar, ja underlägset vår längtan men överlägset vår förtjänst. Med vishet är Bruden tacksam över det lilla. Hon hade sagt: Säg mig, min käraste, var du vallar din hjord och var du rastar vid middagstid (Höga v 1:7). Hon fick mycket lite med tanke på vad hon hade bett om, ty i stället för bete vid middagen, fick hon endast erfara offer på kvällen (Ps 141:2). Men i stället för att hänge sig åt klagan och sorg som man vanligtvis gör, tackade hon och visade mer andlig hängivenhet än tidigare. Hon visste nämligen att om hon var trogen i åminnelsens skugga, skulle hon utan tvivel få del av närvarons ljus.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 12

2008-09-16T12:44:00.002+02:00

Lägg märke till hur hon genom nådens fullhet (jfr Luk 1:28) nådde upp till änglarna och gick förbi dem genom att Anden kom över henne (jfr Luk 1:35). I änglarna finns kärlek, renhet och ödmjukhet. Vilken av dessa dygder utstrålade inte Maria? Vi har redan talat om detta efter bästa förmåga.
Låt oss nu övergå till hennes suveränitet. Blev det någonsin sagt till en ängel (jfr Heb 1:5): Den helige Ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35)? På ett annat ställe kan vi läsa: Sanning spirar ur jorden (Ps 85:12) och inte från en skapad ängel. Det är ju inte änglar som hon har tagit sig an, utan Abrahams släktingar (Heb 2:16).
Det är förvisso en stor ära för en ängel att få tjäna Herren (Heb 1:14), men Maria förtjänade att bli Herrens Moder, vilket är än mer ärorikt. Även jungfruns fruktsamhet innebar en enastående ära: denna gåva gjorde henne överlägsen änglarna, ty hennes namn är för mer än deras (Heb 1:4). Redan full av nåd fann hon genom sin kärleks låga, sin obefläckade jungfrulighet och sin självutgivande ödmjukhet nåden att bli havande utan att känna en man och att föda utan smärta. Men inte nog med det: hennes barn kallas heligt och är Guds Son (Luk 1:35).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 11

2008-09-14T11:53:00.000+02:00

Han var ogriplig och ouppnåelig,

osynlig och obegriplig.

Nu ville han bli förstådd,

sedd

och tillgänglig för vår tanke.

Du undrar, hur?

Genom att ligga i en krubba (Luk 2:12),

vila i Jungfruns famn,

predika på berget (Matt5:1),

tillbringa natten i bön (Luk 6:12),

Även genom att fastnaglas på korset,

dödsblek inför döden,

fri bland de döda (Ps 88:6 Vulg),

härskare över underjorden.

Eller genom att uppstå på tredje dagen (1 Kor 15:4),

visa apostlarna spikhålen (Joh ”20:20)

som tecken på seger,

och slutligen

genom att inför dem föras upp till himlens höjd (Luk 24:51).

Inger inte dessa händelser

sanna, fromma och heliga tankar?

Oavsett vad jag begrundar,

möter min tanke Gud,

och i allt är han min Gud.

Jag har sagt att det är vist

att meditera över dessa händelser,

och betraktar det som klokt

att förkunna åminnelsen av denna godhet (Ps 145:7)

en godhet som Maria,

den prästerliga staven (4 Mos 17:8),

gav rikligt i mandlar av ett nytt slag,

en godhet som hon fick från himmelens höjd

för att rikligt gjuta den än över oss.

Ja, i himmelens höjd,

ovan änglarna,

ty hon mottog Ordet från faderns hjärta,

enligt Skriftens ord:

Dag förkunnar till dag Ordet (Ps 19:3).

Dagen är Fadern,

Ty dagen som framgår ur dagen

är Guds frälsning (Ps 96:2 Vulg).

Är inte även Jungfrun dag?

Jo, en förunderlig dag,

en strålande dag,

ty hon stiger fram som morgonrodnaden,

skön som månen,

brinnande som solen (Höga v 6:10).

Mellanrum

2008-09-04T17:25:00.000+02:00

Uppehållet blev längre än vad som var avsett från början ... men nu kommmer nya texter ...

Mellanrum

2008-06-17T18:46:00.000+02:00

Tyvärr måste det bli ett avbrott - ca tre veckor pga byte av bredband.

Jungfru Marias födelse- akvedukten 10

2008-06-06T17:21:00.000+02:00

Hur skall detta ske?
Jag har ju aldrig haft någon man (Luk 1:34), undrade Maria.
Ja, hon var verkligen helig till kropp och själ (1Kor 7:34),
ty hon var jungfrulig
och fast besluten att förbli så.
Ängeln svarade henne:
Helig ande skall komma över dig,
och den Högstes kraft skall överskygga dig (Luk 1:35).
Fråga inte mer,
sade han,
ty det övergår mitt förstånd
och står inte i min makt (jfr Ps 139:6).
Den helige Ande
och inte ett änglaväsen
skall komma över dig.
Det är kraft från den Högste
och inte från mig,
som skall överskygga dig.

Stanna inte bland änglarna,
heliga Jungfru.
En törstig jord hoppas
att genom din insats få dricka vatten
som kommer högt ovanifrån.
När du väl passerat änglarna,
finner du honom som din själ har kär (Höga v 3:4).
Ja, du finner honom snart,
ty även om han är oändligt höjd över änglarna,
finner du ingenting mellan honom och dem

Gå således förbi krafter och herravälden,
keruber och serafer
för att nå Honom,
om vilken de ropar till varandra:
Helig, helig, helig är Herren Sebaot (Jes 6:3).
Barnet skall kallas heligt och Guds Son (Luk 1:35).
Faderns Ord i himmelens höjd är vishetens källa (Syr 1:5).
Genom din förmedling blir detta Ord människa.
Han som sade:
Jag är i Fadern och Fadern i mig (Joh 14:10)
kunde även säga:
Jag har utgått från Gud och kommer från honom (Joh 8:42).

I begynnelsen var Ordet (Joh 1:1),
står det i Skriften.
Källan hade runnit upp,
men än så länge endast inom sig själv.
Ordet var hos Gud (Joh 1:1),
och bodde i ett ljus dit ingen kunde komma (1 Tim 6:16).
Herren sade från begynnelsen:
Jag har fridens tankar och inte ofärdens (Jer 29:11).
Men dina tankar har du inom dig,
och vi vet inte vad du tänker.
Vem har haft kunskap om Herrens tankar,
vem har varit hans rådgivare (Rom 11:34)?
Därför steg fridens tankar ned
såsom ett fredens verk:
Ordet blev människa,
och bor redan bland oss (Joh 1:14).
Ja, genom tron bor han i våra hjärtan (Ef 3:17),
i vårt minne,
våra tankar,
och stiger ända ned till vår föreställningsförmåga.
Hur kunde människan tidigare föreställa sig Gud,
utan att till äventyrs i sitt hjärta skapa sig en avgud?

Jungfru Marias födelse - akvedukten 9

2008-06-01T11:39:00.000+02:00

Ser du att vår akvedukt även på detta sätt når ända upp till källan, således inte bara genom bön som genomtränger himlen, utan även genom oförvitlighet som leder till Guds närhet, enligt den vise (Vish 6:29). Jungfru Maria var helig till kropp och själ (1 Kor 7:34) och det tillkom särskilt henne att säga: Vi har vårt medborgarskap i himlen (Fil 3:20). Jag upprepar helig till kropp och själ för att du inte skall vara det minsta skeptisk mot denna akvedukt. Den var högt upphöjd och samtidigt intakt: en inhägnad trädgård, en förseglad källa (Höga v 4:12), Herrens tempel, den helige Andes helgedom (Ant. Till Benedictus, lördagens mariaofficium). Det handlar inte om en oförståndig jungfru (Matt 25:3), ty hon hade inte bara olja, utan hennes kruka var full av olja. I sitt hjärta beredde hon stegen på sin väg upp (Ps 84:6), ty som vi har sagt, steg hon upp genom sitt liv och sin bön.
Sedan skyndade hon upp till en stad i bergsbygden, sökte upp Elisabet (Luk 1:39-40) och hjälpte henne omkring tre månader (Luk 1:56). Således kunde Modern säga till denna moder det som Sonen snart skulle säga till hennes son: Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten (Matt 3:15). Hon vars rättfärdighet var som Guds berg (Ps 36:7)gick verkligen upp i bergen.
Det var tredje gången som Jungfrun steg upp - en tredubbel tråd brister inte så snart (Pred 4:12): kärleken brann i henne när hon sökte nåd, jungfruligheten strålade i henens kropp och ödmjukheten visade sig när hon hjälpte Elisabet. Om det är sant att den som ödmjukar sig skall bli upphöjd (Luk 14:11), vad kan bli mer upphöjt än en sådan ödmjukhet? Elisabet blev förvånad över att se henne komma och utropade: Varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig? (Luk 1:43). Snart blev hon än mer förvånad, när hon såg att Maria likt sin Son hade kommit för att tjäna och inte för att bli betjänad (Matt 20:28).
Med rätta sjöng Guds sångare entusiastiskt: Vem är hon som stiger upp likt morgonrodnaden, skön såsom månen, strålande som solen, skrämmande såsom en härskara? (Höga v 6:10). Hon är mänskligheten överlägsen och stiger upp till änglarna. Hon överträffar och överglänser himmelens skapade varelser, och går ovan änglarna för att hämta det levande vatten som hon utgjuter över människorna.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 8

2008-05-31T08:48:00.000+02:00

Bröder, vad mer kan vi önska?
Låt oss söka nåd
och söka den genom Maria,
ty hon finner det som hon söker (Matt 7:7)
och blir aldrig besviken.
Låt oss söka nåd,
men nåd inför Gud (Luk 1:30),
ty människors vällbehag är bedrägligt (Ords 31:30).
Må andra ägna sig åt att söka förtjänster,
låt oss söka nåd.
Är vi inte här av nåd?
Tack vare Herrens barmhärtighet
har vi inte gått under (Klag 3:22 Vulg.).
Vilka är vi?
Menedare,
mördare,
våldsmän,
jordens avskum (1 Kor 4:13).
Bröder,
rannsaka era samveten
och se att
där synden blev större,
där överflödade nåden än mer (Rom 5:20).
Maria gjorde inga anspråk på förtjänst,
utan sökte nåd.
Hon litade så till nåden, utan övermod (Rom 11:20),
att ängelns hälsning förskräckte henne.
Det står,
att hon undrade över vad denna hälsning skulle betyda (Luk 1:29).
Hon kände sig ovärdig ängelns hälsning
och tänkte kanske:
”Hur kommer det sig
att min Herres ängel kommer till mig” (jfr Luk 1:43).
Var inte rädd, Maria (Luk 1:30),
Var inte förvånad över ängelns besök,
ty det kommer någon som är större.
Nej, bli inte förvånad över Herrens ängel,
ty ängelns Herre är med dig (Luk1:28).

Varför ser inte du en ängel,
du som lever som en ängel?
Varför skulle inte en ängel besöka någon
som lever på samma sätt?
Varför skulle han inte besöka någon
som äger samma medborgarskap som de heliga
och har sitt hem hos Gud (Ef 2:19)?
Jungfrulighet är ett änglalikt liv.
De som inte gifter sig
eller blir bortgifta
är som Herrens änglar (Matt 22:30).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 7

2008-05-29T09:50:00.003+02:00

Låt oss av hela vårt hjärta,
med all kärleks kraft och strävan
vörda Jungfru Maria,
ty han som har bjudit,
att allt blir oss givet genom Maria,
har velat så till vår förmån.
I allt som sker och på alla sätt
kommer hon oss, eländiga varelser, till hjälp:
Hon lugnar vår rädsla,
ger nytt liv åt vår tro,
stärker vårt hopp,
fördriver vår misstro,
inger oss nytt mod.

När du var rädd för att närma dig Fadern,
hörde hans röst
och gömde dig i lövverket (1 Mos 3:7-10),
gav han dig Jesus som medlare.
Vad utverkar inte en sådan Son hos sin Fader?
Han blir bönhörd,
därför att han böjde sig under Guds vilja (Heb 5:7),
ty Fadern älskar Sonen (Joh 5:20).

Men skälver du inför honom?
Han är din bror (1 Mos 37:27),
av samma kött som du.
Han prövades på alla sätt
och var som vi, men utan synd (Heb 4:15)
för att så bli barmhärtig (Heb 2:17).
Det är Maria som har gett dig honom till bror.
Du fruktar kanske hans gudomliga majestät,
eftersom han som människa förblev Gud?
Vill du ha någon som för din talan inför honom (1 Joh 2.1)?
Tag din tillflykt till Maria!
Hon är en ren och obefläckad människa
- en enda natur.
Utan att tveka vågar jag påstå
att även hon blir bönhörd,
ty hon böjde sig under Guds vilja.
Sonen bönhör sin moder
och Fadern bönhör sin Son.

Mina barn,
detta är syndarens stege,
som ger tillförsikt och hopp.
Kan Sonen säga nej till sin moder
eller få nej av sin Fader?
Sonen hör bön och blir själv bönhörd!

Du har funnit nåd hos Gud (Luk 1.30),
sade ängeln till Maria.
Hon finner alltid nåd
och det är nåd vi behöver.

Denna kloka jungfru
sökte inte vishet likt Salomo,
ej heller rikedom, ära och makt,
utan nåd,
och det är genom nåd
som vi har blivit räddade.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 6

2008-05-24T12:47:00.002+02:00

Betrakta, o människa, Guds plan,
inse hans visa och ömsinta avsikt!
Innan han lät himmelsk dagg falla på marken,
lät han all dagg falla på ullen (Dom 6:38-40).
Innan han återlöste hela mänskligheten,
anförtrodde han hela priset åt Maria.

Varför gjorde han så?
Kanske för att förlåta Eva genom hennes dotter,
och lugna mannens harm över kvinnan.
Adam säg inte längre:
Kvinnan som du har ställt vid min sida,
hon gav mig av det förbjudna trädet, och jag åt (1 Mos 3:12).
Säg i stället:
Kvinnan som du har ställt vid min sida,
gav mig en välsignad frukt.

Förvisso, en ömsint plan,
men kanske gömmer den en annan,
ty detta är inte allt.
Det som jag har sagt är sant,
men om jag inte tar fel,
längtar ni efter mer.
Här finns söt mjölk,
och om vi kärnar den,
får vi kanske även utsökt smör.

Låt oss med än större uppmärksamhet betrakta Guds vilja
att vi med innerlig tillgivenhet
skall vörda Maria.
I henne har han nedlagt allt
som är fullkomligt gott.
Så skall vi förstå
att det som finns i oss
av hopp, nåd och frälsning
är oss givet från henne
som behagfullt stiger upp inför våra ögon (Höga v 8:5).
Hon är den ljuvliga trädgård,
som den gudomliga nordanvinden inte blott smekte med sin bris,
utan även ansatte,
när den friskade i,
(afflaverit veniens – perflaverit superveniens),
så att trädgårdens vällukter spreds för vinden (Höga v 4:12-16) -
med andra ord: nådens gåvor.

Låt det eldklot som upplyser världen försvinna.
Vad återstår av dagen?
Låt Maria, havets stjärna,
det väldig och vida havet (Ps 104:25) försvinna.
Vad återstår annat än
svart natt,
dödens skugga,
tjockt mörker?

Jungfru Marias födelse - akvedukten 5

2008-05-21T12:36:00.002+02:00

Men hur kan vår akvedukt nå ända upp till den så högt belägna källan? Beror det inte på längtans kraft, inre glöd och ren bön enligt Skriftens ord: Den rättfärdiges bön genomtränger himlen (Syr 35:21). Vem är rättfärdig, om inte Maria, den rättfärdiga, som lät rättfärdighetens Sol gå upp för oss (Mal 4:2)? Och hur kunde hon nå detta onåbara majestät, om inte genom att bulta, be och söka (Matt 7:7)? Hon fann det som hon sökte (Höga v 3:4), enligt ängelns ord: Du har funnit nåd hos Gud (Luk 1:30).
Är det möjligt att vara full av nåd och bli än mer benådad? Ja, hon är värdig att finna det hon söker, ty hennes egen fullhet är inte nog. Hon kan inte vara nöjd med blott sin egen lycka. Nej, enligt Skriftens ord: De som dricker mig får törst efter mer (Syr 24:21), ber hon om att överströmmas av nåd med tanke på världens frälsning.
Ängeln sade: Den helige Ande skall komma över dig (Luk 1:35). Denna dyrbara balsam skall i översvallande mått ingjutas i dig och rikligen utgjutas på alla håll. Så skedde och vi erfar att denna balsam ger glans åt våra ansikten (Ps 104:15). Vi ropar redan: Ditt namn är som en doftande balsam (Höga v 1:3 ) och i alla tider skall man åkalla dig (Ps 135:13). Detta sker inte förgäves och denna balsam går inte förlorad när den utbreder sig. Därför älskar de unga kvinnorna, det vill säga svaga själar, brudgummen (Höga v 1:3) och ingalunda lite. Balsam från hans huvud rinner ner inte bara i skägget, utan över dräktens linning (Ps 133:2).

Jungfru Marias födelse - akvedukten 4

2008-05-13T17:15:00.004+02:00

Jag föreställer mig
att ni har gissat vilken akvedukt jag talar om.
Den får sitt vatten från den källa
som rinner upp i Faderns hjärta
men ger oss inte allt,
utan så mycket som vi kan ta emot.
Ni vet till vem det blev sagt:
Hell dig, full av nåd (Luk 1:28).
Skall vi förundras över
att det gick att skapa en akvedukt
av sådan kvalitet och storhet,
som nådde upp till
och rörde vid himlen,
liksom den stege som patriarken Jakob såg?
Än mer,
en akvedukt som gick genom himlen
och nådde den outtömliga källan ovanför himlen (Ps 148:4).
Även Salomo var förundrad
och utropade förtvivlat:
En idog hustru, var finner man en sådan? (Ords 31:10).
Mänskligheten saknade lång tid nådens tillflöde,
ty den efterlängtade akvedukt,
som vi talar om,
fanns inte.
Var inte förvånad,
tänk bara på
hur många år den rättfärdige Noa behövde
för att bygga arken (1 Mos 6:9),
i vilken några få, bara åtta människor räddades (1 Pet 3:20)
och bara för en kort tid.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 3

2008-05-12T09:01:00.003+02:00

Men när hör man henne säga: Ät, ni älskande, och drick, berusa er (Höga v 5:1)? Profeten säger: De rättfärdiga gläds inför Gud (Ps 68:4), men inte i hans skugga. För egen del tillägger han: Jag skall mätta mig, när din härlighet uppenbaras (Ps 17:15).
Herren sade till sina lärjungar: Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, och samma kungavärdighet som min Fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord (Luk 22:28-30). Men var? Han säger: I mitt rike (Luk 22:30). Ja, salig den som får vara med om måltiden i Guds rike (Luk 14:15).
Helgat varde ditt namn (Matt 6:9) – det namn genom vilket du på något vis är i oss, Herre (Jer 14:9), bor i våra hjärtan genom tron (Ef 3:17), då ditt namn har blivit utropat över oss (Jer 14:9).
Tillkomme ditt rike (Matt 6:10). Ja, må det som är fullkomligt komma och det som är begränsat förgå (1 Kor 13:10). Nu blir frukten ni skördar helighet och till slut evigt liv (Rom 6:22), säger aposteln. Det eviga livet är en aldrig sinande källa som bevattnar marken i paradiset (1 Mos 2:6). Inte bara bevattnar, utan översvämmar – trädgårdens källa, en brunn med friskt vatten (Höga v 4:15), en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad (Ps 46:5).
Vem är livets källa (Ps 36:10), om inte Kristus Herren (Luk 2:11)? När han träder fram, han som är ert liv, då skall också ni träda fram i härlighet tillsammans med honom (Kol 3:4). Han som var den gudomliga fullheten (Kol 2:9) avstod från allt (Fil 2:7) för att bli vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet (1 Kor 1:30), men utan att ännu uppenbara sig som liv, härlighet och salighet.
Källans vatten har kanaliserats ända till oss och strömmar ut över torgen, även om främlingar inte kan dricka därav (Ords 5:16). Denna himmelska vattenåder når ända till oss genom en akvedukt, och nåden blir droppvis ingjuten i våra förtorkade hjärtan och vi får inte allt med en gång. En får mer, en annan mindre. Akvedukten är helt fylld, så att alla får del av dess fullhet (jfr Joh 1:16) utan att tömma den.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 2

2008-05-04T18:45:00.003+02:00

Under skuggan födde Modern honom som är själva ljuset, den skugga med vilken den Högste hade betäckt henne (Luk1:35). Därför sjunger med rätta kyrkan som fortfarande vandrar i landsflykt på jorden och inte de heligas församling (Ps 89:6) som bor i himmelens höjd och det strålande ljuset: Jag sitter i hans skugga som jag längtat efter och hans frukt är söt för min gom (Höga v 2:3). Hon hade bett att få veta var brudgummen vallar sin hjord (Höga v1:7) i middagens ljus, men hon blev bortstött och fann skugga och inte strålande ljus, en försmak i stället för mättnad. Hon sade inte att hon längtat efter skuggan. Jag sitter i hans skugga som jag längtat efter. Inte hans skugga, utan honom själv, middagens ljus – han som var ljus av ljus.
Hon tillade: hans frukt är söt för min gom, med andra ord, till mitt behag. När skall du låta mig vara medan jag hämtar andan? (Job 7:19). Hur länge skall det sägas: Smaka och se att Herren är god (Ps 34:9)? Han är god för smaken och söt för gommen. Därför utbrast bruden i tacksägelse och lovprisning.

Jungfru Marias födelse - akvedukten 1

2008-05-02T12:42:00.001+02:00

Himlen gläder sig över den livgivande jungfruns närvaro och jorden vördar hennes minne. Däruppe finns det goda, här nere åminnelsen. Däruppe mättnad, här nere en försmak. Däruppe verkligheten, här nere namnet.
Det står skrivet: Herre, ditt namn är evigt, från släkte till släkte skall man åkalla dig (Ps 135:13). Från släkte till släkte – förvisso handlar det inte om änglar, utan om människor. Vill du bli förvissad om att hans namn och minne är i oss, och hans närvaro i himlen? Herren sade: Så skall ni bedja: Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn (Matt 6:9). En troendes bön, vars första ord påminner oss om vårt gudomliga barnaskap och vår vandring på jorden. Så vet vi, att vi är borta ifrån Herren (2 Kor 5:6), så länge vi ännu inte är i himlen och vi ropar i väntan på att Gud skall göra oss till sina barn (Rom 8:23), medan vi med andra ord väntar på Faderns närvaro.
Därför säger profeten uttryckligen: Herren Kristus är ande inför oss; under hans skugga lever vi bland folken (Klag 4:20). Ty i den himmelska saligheten lever man inte i skugga utan i strålande ljus. Bland strålande helgon har jag fött dig före gryningen (Ps 110:3), säger Fadern.

Palmsöndagen III:5

2008-04-30T09:39:00.004+02:00

Så blev det Långfredag, då han helt och hållet ville frälsa människan (jfr Joh 7:23) och frambar sig själv som ett frälsningens offer (jfr 3 Mos 10:14 Vulg.). Han utsatte sin kropp för otaliga smärtor och oförrätter samt erfor i sin själ två gånger smärtsam medkänsla: först när han såg de heliga kvinnornas otröstliga sorg (Luk 23:27) och sedan när han såg lärjungarnas förtvivlan och att de skingrades (Matt 26:31). Dessa fyra plågor utgjorde Herrens kors. Han led allt av medlidande med oss i sin oändliga kärlek.
Detta fick emellertid ett slut, vilket han hade sagt till de sörjande kvinnorna – ett snabbt slut som ni känner väl till: först vila och sedan uppståndelse.
Om vi gör allt för att komma in i den vilan (Heb 4:11), skall vi komma ihåg att vi måste gå igenom många lidanden (Apg 14:22). När vi genomlider våra prövningar är det viktigt att längta efter denna vila, som om vi inte hade mer att önska. Men vi finner ingen vila, inte ens i döden, eftersom vi längtar efter härligheten och uppståndelsen. De skall få vila efter sina mödor, står det i Skriften (Upp 14:13). De som dör i Herren skall således få vila efter sina mödor, men deras höga rop tystnar inte. Under Guds tron ropar de själar som blivit dödade (Upp 6:9-10), ty även om ingenting plågar dem längre, saknar de det som gör dem saliga så länge deras vila inte följs av uppståndelsen och påskafton kulminerar i påskdagen.

SLUT

Palmsöndagen III:4

2008-04-28T09:25:00.006+02:00

Vad för slags bröd gav han apostlarna under måltiden? Enligt min uppfattning var det fem. Min mat är att göra min Faders vilja (Joh 4:34), sade han. Förvisso mat, men mat för hjärtat. Ingenting kan som att göra Guds vilja, vilket själens mage får tillgodogöra sig - det vill säga samvetet - befästa och stärka människans hjärta och i alla prövningar ge tröst och stöd.
Så är också Guds manande ord, trösten från hans löften och de bedjandes tårar bröd för hjärtat. Endast den som har glömt att äta sitt bröd (Ps 102:5) – Guds bröd och därför har ett förtorkat hjärta kan vara okunnig om detta.
Men det är framför allt Herrens kropp som är verklig föda (Joh 6:56), näring för livet, det levande brödet som kommit ned från himlen (Joh 6:51).
Om du är uppmärksam kan du se att inget av dessa bröd saknades vid Herrens högtidliga nattvard.
Medan de låg till bords, reste han sig, band en handduk om livet, hällde vatten i en skål, tvättade lärjungarnas fötter och torkade dem (Joh 13:4-5). Detta var inte kroppens eller blodets vilja, utan Faderns vilja och vår helgelse (1 Thess 4:3). Om jag inte tvättar dig, sade Herren till Petrus som protesterade av all kraft, har du ingen gemenskap med mig (Joh 13:8). Vi vet också vem som sade: Den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig (Joh 6:37-38).
Det var lägligt att förena handling med manande ord, såsom han brukade göra. I hela hans långa tal bemödade han sig genom talrika löften att stärka och lugna sina lärjungar inför sitt förestående lidande. Han talade om att han skulle uppstå, att Förespråkaren skulle komma, att de skulle bli styrkta och att de en dag skulle bli upptagna till honom.
Kort därefter började han att bedja, tre gånger med samma ord (Matt 26:44) i ångest. Man kunde se inte bara på hans ögon utan på alla hans kroppsdelar att han grät (Luk 22:44), för att hela hans kropp som är kyrkan (Kol 1:24) skulle renas av hans kropps tårar.
Ingen är okunnig om att hans kropps och blods sakrament – detta unika sakrament – blev oss givet denna dag för första gången, och att han denna dag påbjöd att fira det ofta (Luk 22.19).

Palmsöndagen III:3

2008-04-23T13:01:00.005+02:00

Inför långfredagen såg familjefadern till att bjuda de sina på en stärkande måltid varvid Frälsarens godhet och mänsklighet än en gång blev uppenbara (Tit 3:4). Han hade älskat sina egna, och han älskade dem intill slutet (Joh 13:1). Han sade: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er innan mitt lidande börjar (Luk 22:15). Det behövdes verkligen, ty Satan hade begärt att få sålla dem som vete (Luk 22:31). De behövde således styrkas. Trots denna måltid avföll de, så vad skulle de ha gjort om det varit helt fastande? Därför styrkte han dem, inte bara kroppsligen utan framför allt till hjärtat.
Det var mer andlig frestelse än fysiskt lidande som stundade för dem, ty han skulle gå ensam ända till slutet. Endast detta offer var nödvändigt, det enda som var till fyllest, varför det inte var läge för Petrus, Jakob och Johannes att lida tillsammans med Kristus för världens frälsning. Två korsfästes tillsammans med honom. Båda var rövare (Matt 27:38) för att ingen skulle kunna misstänka att Frälsarens offer var otillräckligt och att de två tillfogade något som saknades.

Palmsöndagen III:2

2008-04-22T12:20:00.001+02:00

Människans liv består av framgång och motgång och vår dygd betingas av fyra alternativ som vi alla känner till (klokhet, måttlighet, styrka och rättvisa). Därför var det naturligt att han, i vilken dygdens fullhet var förkroppsligad (Kol 2:9), visade alla att han kunde leva i överflöd lika väl som att lida brist (Fil 4:12). Han som var Guds Vishet (1 Kor 1.21) hörde inte till dem som förgås av framgång och som i sin egenskap av Guds Kraft (Rom 1:16) inte går under i motgång. Skriften säger att framgång inte dödar alla, utan endast de vanvettiga och att motgång inte kostar alla, utan endast de okunniga, livet (Ords 1:32).
Men med vilken måttfullhet mottog inte Kristus dessa ärebetygelser, när han ledde intåget på en åsna i stället för med häst och vagn (Ps 20:8). Han sade: Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver den (Matt 21:3). Ja, ett stort behov med tanke på ett stort verk, nämligen vår frälsning. Gud kom till jorden för att samtidigt rädda människor och djur (Ps 36:7) genom sin rika nåd (Ps 36:8).
Hans ynnest ger styrka åt vår omvändelses början och tillåter oss att få en son av slavinnan (jfr Gal 4:22-24). Enligt Herrens anvisning blev den lösgjord som var bunden och som varken kunde göra eller vilja det goda eller var så hårt bunden av ett dubbelt rep att det var omöjligt att vilja och kunna. (Åsnan symboliserar den kristne vars omvändelse innebär att gå från lag till nåd.). För närvarande kan han inte glädja sig i Herren med renare avsikt. Han är övertygad om att kunna behaga Gud genom sina handlingar och finner tröst vid tanken på att på något sätt göra honom till sin gäldenär. Men med tiden lär han sig att bekymra sig för sin egen skuld och grips av rädsla för att bli betraktad som otacksam för alla välgärningar och säger: ”Jag är en oduglig tjänare (Luk 17:10). Du behöver ingenting av mig (Ps 16:2 Vulg.)”. Detta är verklig och sann kärlek; detta är den fria kvinnans son som inte skall dela arvet med slavinnans son (Gal 4:30).

Detta om dagens palmprocession.

Palmsöndagen III:1

2008-04-20T19:36:00.007+02:00

Om de fem dagarna med procession, måltid, lidande, vila och uppståndelse

Gud skapade allt med vikt, antal och mått, men särskilt då han visade sig på jorden och levde där bland människorna (Bar 3:38). I allt som han gjorde, sade och led såg han till att varje ögonblick och minsta lilla prick (Matt 5:18) fick en mysteriets sakramentala betydelse. Detta gäller särskilt dagens högtid och de fyra förestående, det vill säga: dagarna med palmprocession, nattvard, lidande, vila samt uppståndelse. Dessa är de mest oförlikneliga och betydande dagarna i hans liv
Den första dagen lät han sig bli ärad av människor. Han var buren av ofantlig glädje och hela jorden fröjdade sig (jfr Ps 48:3), när han gjorde sitt intåg i Jerusalem, inte till fots som han brukade utan sittande på en åsna. Meningen var givetvis att förbereda lidandet genom att stegra prästernas avund så mycket som möjligt. Man kan läsa att han tidigare hade dragit sig undan för att undvika folkmassorna som skyndade till för att tvinga honom med sig för att honom till kung (Joh 6:15). Nu sökte man honom inte för det, ty det var han som uppträdde för att tas emot som och utropas till Israels kung. Det är ingen tvekan om att det var han som fick judarna att jubla.
Detsamma kan sägas om hans lidande. Han avlägsnade sig (Joh 8:59), gömde sig för judarna (Joh 11:54) och ville inte vandra omkring öppet i Judeen, eftersom judarna var ute efter att döda honom (Joh 7:1). När han visste att hans stund hade kommit (Joh 13:1) liksom att han var i stånd att göra vad han ville (Joh 10:18) överlämnade han sig åt lidandet. Det var lämpligt att vår överstepräst prövades på alla sätt som vi, utom genom synd (Heb 4:15). Som verklig människa kunde han allt efter omständigheterna undvika eller bejaka mänsklig medgång och motgång. Så var han för oss genom sitt sätt att vara ett uppbyggligt exempel.
Även om man i en anda av måttfullhet måste vägra att ta emot människors hyllning och världslig framgång, måste man när det är nödvändigt gå med på det. Likaså är det klokt att ibland under vissa omständigheter undfly förföljelse och världslig motgång. Om det däremot är nödvändigt, måste man modigt stå ut med det.

Onsdag i Stilla veckan 14

2008-04-19T17:43:00.002+02:00

Salig är den människa vars tanke, det vill säga våra ord, leder alla hennes handlingar till rättfärdighet, så att hennes avsikt förblir sund och hennes handlande korrekt! Salig är den människa som för rättfärdighetens skull accepterar det som hennes kropp får utstå och genomlider allt för Guds Son, så att hon inte klagar i sitt hjärta utan med sin mun förkunnar tacksägelse och lovprisning.
Den som når denna nivå, tar sin säng och går hem (Mark 2:11). Vår säng är vår kropp i vilken vi till en början vilade av trötthet, som slavar under våra begär och laster. Men nu bär vi den, om vi tvingar den att lyda anden. Det är en död som vi bär, ty vår kropp är död på grund av synden (Rom 8:10). Vi springer inte utan går, ty den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15). Och vi nalkas vårt hem. Vilket hem? Allas vår moder (Syr 40:1), ty graven blir deras hem för evigt (Ps 49:12). Vi vandrar med denna börda. Kan ni föreställa er hur vi kommer att springa, när vi blir av med den? Vi kommer att sväva fram på vindens vingar (Ps 18:11).
Herren Jesus omfamnade oss genom det som tynger och plågar oss (Ps 10:14). Låt oss i vår tur omfamna honom genom rättfärdighet, hans rättfärdighet, så att vi inriktar våra handlingar på den och bär våra lidanden för denna rättfärdighet. Låt oss säga med bruden: Jag tar fatt honom och släpper honom inte (Höga v 3:4), och med patriarken: Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig (1 Mos 32:26). Vad återstår att vänta på, om inte välsignelse? Kan man önska mer än kyssen efter omfamningen? När jag blir förenad med Gud på detta sätt vill jag bara ropa: Kyss mig med din muns kyssar (Höga v 1:1).
Herre, ge oss nu tårarnas bröd att äta och tårar att dricka (Ps 80:6) i väntan på den dag vi får ett gott mått, packat, skakat och rågat som du ger oss i vårt sköte (Luk 6:38), du som är i Faderns sköte (Joh 1:18) och är över allting, Gud, välsignad i evighet (Rom 9:5).

SLUT

Onsdag i Stilla veckan 13

2008-04-18T18:26:00.001+02:00

Betrakta vilket storverk Herren gjorde, när han skapade dig. Han befallde och allt som är i himlen och under himlen blev till (Ps 148:5). Finns det någonting som är lättare än att uttala ord? Men var det endast genom ett ord som han återskapade dig efter att ha skapat dig? Han levde 33 år på jorden tillsammans med människorna (Bar 3:38) och det fanns människor som talade illa om vad han gjorde, försökte snärja honom i vad han sade och han hade inget ställe där han kunde vila sitt huvud (Matt 8:20).
Varför? Därför att Ordet som steg ned hade lämnat sin gudomliga naturs översinnlighet och ifört sig en enkel klädedräkt. Ja, han blev människa (Joh 1:14) och betjänade sig så av ett redskap som var grövre och svårare att hantera. Liksom tanken får ett vokalt uttryck och inte förminskas varken före den kommer till uttryck eller efter att ha kommit till uttryck, antog Guds Son en mänsklig kropp utan att sammanblandas med den eller att förlora vad han tidigare hade varit och senare blev. Hos Fadern är han osynlig, men här nere rörde våra händer livets Ord och med våra ögon såg vi det som var från begynnelsen. Ordet som var förenat med en ren kropp och en helig själ behärskade frivilligt sina kroppsliga handlingar, ty han var å ena sidan vishet och rättfärdighet (1 Kor 1:30) och kände ingen lag i sina lemmar som stred mot lagen i hans förnuft (Rom 7:23).
Mina ord är varken visa eller rättfärdiga, men kan vara bådadera. De kan vara eller inte vara det, även om det senare är enklare. Det är vanligare att vi är slavar under våra kroppsliga laster än att vi håller ordning på våra handlingar och begär, vilket beror på att vi i alla åldrar allt ifrån barndomen är benägna att göra det onda (1 Mos 8:21) och söker njutning, även när vi är hotade med bestraffning och till och med i vår dödsstund.

Onsdag i Stilla veckan 12

2008-04-17T18:16:00.001+02:00

De flesta utstår möda och smärta, men inte frivilligt utan därför att de måste, och de är inte Guds Sons avbilder (Rom 8:29). Andra gör det frivilligt men har ingen del eller lott (jfr Apg 8:21) i denna predikan. Den som ägnar sig åt utsvävningar är uthållig och gärna vaken hela natten för att tillfredsställa sina begär. Även rövaren vakar med vapen i hand för att överfalla sitt offer. Likaså vakar tjuven för att bryta sig in i någons hus (Matt 24:43). Men dessa och deras likar är fjärran från den möda och smärta (Ps 10:14) som Herren tänker på.
De människor av god vilja som av kristen övertygelse har valt att byta ut rikedom mot fattigdom, som även föraktat rikedom som de haft eller inte haft och lämnat allt för Kristus (Matt 19:27), liksom han lämnat allt för dem, är de som följer honom vart han än går (Upp 14:4).
En sådan Kristi efterföljelse är för mig det säkraste beviset på att Kristi lidande och hans människoblivande gagnar oss. Det är eftersmaken och resultatet av mödan och smärtan.

Onsdag i Stilla veckan 11

2008-04-16T12:26:00.008+02:00

När den gamle Adam gömde sig för Guds ansikte (1 Mos 3:8) lämnade han två ting i arv till oss: möda och smärta. Möda i handling och smärta i vad vi får utstå. Det var inte vad han hade hört i Edens lustgård som han hade fått till att bruka och vårda (1 Mos 2:15), bruka med glädje och troget vårda för sig och sina efterkommande. Kristus var medveten om det som tynger och plågar (Ps 19:14). Han bar det i sina händer eller lät sig snarare falla i dess händer och sjönk ner i den djupa dyn, så att vattnet nådde honom till halsen (Ps 69:2). Till Fadern sade han: Se mitt lidande och mitt betryck (Ps 25:18), ty från min ungdom var jag fattig och plågad (Ps 88:16). Han fick utstå mycket och arbeta hårt med sina händer.
Om smärta sade han: Ni som går vägen förbi: när såg ni en plåga sådan som min? (Klag 1:12). Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led (Jes 53:4). En smärtornas man, betryckt och plågad (Ps 69:30 Vulg.), prövad på alla sätt men utan synd (Heb 4:15). I livet led han när han handlade, och i döden handlade han när han led (passivam actionem …passionem activam), då han skaffade frälsning på jorden (Ps 74:12).
Därför skall jag minnas så länge jag lever hans möda att förkunna, hans tröttsamma vandringar, hans frestelser när han fastade, hans sena bönestunder och medlidsamma tårar. Jag skall minnas hans smärta – kränkningar, bespottelse, örfilar, hån, förebråelser, spikar och allt annat – som drabbade honom och som han fick utstå.
Detta ger mig styrka och gör mig lik honom, om jag tar efter honom och går i hans spår (Job 23:11). I annat fall får jag avlägga räkenskap för det oskyldiga blod som blev utgjutet på jorden och jag kommer att betraktas som medskyldig till judarnas unika brott (Matt 23:35) och att ha varit otacksam mot hans oändliga kärlek, ringaktat Andens nåd, föraktat förbundsblodet och trampat Guds Son under mina fötter (Heb 10:29).

Onsdag i Stilla veckan 10

2008-04-14T17:54:00.006+02:00

Ni ser att hans lidande hade en sådan styrka att det kunde tillintetgöra alla slags synder. Men vem vet, om det gäller även mig? Jo, även mig, ty det kan inte avse någon annan. Ängeln? Han behöver det inte. Djävulen? Han kan inte återuppstå. När Kristus blev människa och levde såsom människa gjorde han sig inte lik änglarna och än mindre de onda andarna, utan människan. Han utblottade sig själv och antog en tjänares gestalt (Fil 2:7). Han var Son, men blev tjänare. Han antog inte bara en tjänares gestalt för att underordna sig, utan för att bestraffas som en dålig tjänares (jfr Matt 25:26). Han gjorde sig till slav under synden (jfr Rom 6:17) för att gälda skulden, han som var utan synd.
Aposteln säger att han blev som en av oss (Fil 2:7), men inte att han blev lik ”människan”, ty den första människan skapades inte i en syndig kropp eller en kropp som liknade en syndfull kropp (Rom 8:3). Nej, Kristus sänkte sig med bestämdhet djupt ner i det universella mänskliga eländet för att djävulens känsliga öga inte skulle lägga märke till trons stora mysterium (1 Tim 3:16). Till det yttre, hela sitt yttre, var han som en människa och man kunde hos honom inte se någonting som skilde honom från andra människor. Därför blev han korsfäst.
Han uppenbarade sig för endast ett fåtal för att de skulle tro på honom. För de andra förblev han okänd, ty om de hade känt honom skulle de inte ha korsfäst härlighetens Herre (1 Kor 2:8). Så förenade han okunskap med den särskilda synden för att med sken av rättvisa kunna förlåta de människor som inte visste vad de gjorde.

Onsdag i Stilla veckan 9

2008-04-13T13:00:00.000+02:00

Och vad gjorde du? Du höll dina händer lyfta (Ps 141:2) och gjorde morgonoffret till ett kvällsoffer (4 Mos 28:8). Må doften av din rökelse stiga upp till himlen, täcka jorden och tränga ner till underjorden. Du visste att du skulle bli bönhörd (Hen 5:7) och utropade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34). Du är rik på förlåtelse (Jes 55:7)! Stor är dig godhet, Herre (Ps 31:20)! Dina planer är högt över våra planer (Jes 55:9)! Orubblig är dig barmhärtighet mot de ogudaktiga! Vilken kontrast: han ropade förlåt och judarna korsfäst (Luk 23:21). Hans tal är lenare än olja och deras är som spjut (Ps 55:22).
Vilken lidande och medlidande kärlek! Kärleken är tålmodig (1 Kor 13:4), vilket är mycket redan det. Kärleken är god (1 Kor 13:4) - en höjdpunkt. Låt dig inte besegras av det onda (Rom 12:21) - översvallande kärlek. Besegra det onda med det goda (Rom 12:21) - än mer översvallande kärlek.
Inte bara Guds tålamod utan även hans godhet har fört judarna till omvändelse (Rom 2:4), ty i sin godhet älskar kärleken dem som den har fördrag med och älskar dem intensivt. Med tålamod blundar kärleken för det onda, väntar, tolererar syndaren. Med sin godhet drar den honom till sig, återför honom, omvänder honom från hans villovägar och överskyler slutligen en myckenhet av synder (Jak 5:20).
Judar, ni är som stenar, men när ni gör er illa på en sten som är mindre hård än ni själva, hörs godheten klämta och kärlekens olja rinner fram (Job 29:6). Med vilka ljuva strömmar du stillar deras törst (Ps 36:9) som längtar efter dig, när du övergjuter dem med barmhärtighetens olja som korsfäster dig?

Onsdag i Stilla veckan 8

2008-04-11T13:19:00.000+02:00

Jag utgår ifrån att den största av dessa synder blir utplånad och drar därav slutsatsen att även de två mindre blir det. Han bar de mångas skuld och bad för syndarna (Jes 53:12) för att de inte skulle gå förlorade: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör (Luk 23:34). Herre, ditt ord är oåterkalleligt. Det vänder inte fruktlöst tillbaka till dig och utan att ha utfört sitt uppdrag (Jes 55:11).
Betrakta nu Herrens verk, de gärningar som han har utfört på jorden (Ps 46:9). Han blev piskad (Mark 15:15), krönt med en törne (Mark 15:17), genomborrad av spikar, upphängd på korset, överöst med hån (Klag 3:30). Men han hade glömt dessa smärtor, när han sade: Förlåt dem.
Du ser både stora kroppsliga plågor och hjärtats gränslösa barmhärtighet; smärta och medlidande; glädjens olja (Heb 1:9) och blod som droppade ner på jorden (Luk 22:44). Ja, stor är Herrens barmhärtighet (Ps 119:156) och stora hans plågor. Vinner plågorna över barmhärtigheten, eller barmhärtigheten över plågorna? Herre, må din barmhärtighet från förr segra, liksom visheten över ondskan (Vish 7:30)! Herre, dina vedersakares ondska är fruktansvärd, men är inte din godhet ännu större? Mycket och på många sätt (Rom 3:2).
Skall gott lönas med ont? frågar han, ty de har grävt en grop åt mig (Jer 18:20). Ja, de har grävt en grop av otålighet genom att ge vreden otaliga tillfällen att bryta lös. Men vad är deras grop i jämförelse med avgrundslika mildhet? Genom att löna gott med ont (Ps 35:12) har de grävt en grop, men kärleken förtörnas inte (1 Kor 13:5), överilar sig inte, upphör aldrig (1 Kor 13:8), och faller inte i gropen. Tvärtom, den återgäldar det onda som den fått lida med gott.
Döende flugor kan inte skämma den doft (Pred 10:1) som utgår från din kropp, ty ditt inre är barmhärtighet, mycket förlossning är hos dig (Ps 130:7). De döda flugorna är plågor och smädelser, liksom detta trotsiga och upproriska släktes hånfulla glädjerop (Ps 78:8).

Onsdag i Stilla veckan 7

2008-04-09T19:15:00.000+02:00

Betvivlar du att det räcker med denna lydnad för att förlåta den första syndens hela skuld. Överträdelsen kan inte jämföras med nåden, ty domen följde på vad en ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande (Rom 5:15-16).
Ursynden blev ytterligt allvarlig, ty den besudlade inte endast en individ utan hela den mänskliga naturen. Men den personliga synden är ännu allvarligare, ty vi ger den lösa tyglar genom att ställa våra lemmar till förfogande som redskap för orättfärdigheten (Rom 6:13). Så är vi inte bara fångar i en annan människas synd, utan även i vår egen.
Den särskilda synden är emellertid den allvarligaste av alla, ty den riktades mot härlighetens Herre, när gudlösa människor orättfärdigt dödade den rättfärdige och bar hand på Guds egen Son (Matt 26:50) som grymma människomördare eller snarare gudsmördare (crudelissimi homocidae … deicidae), om man får använda det ordet.
Vad är skillnaden mellan de två första synderna och den tredje? När den ägde rum bleknade och skalv hela jordens innandöme, och det inte hade behövts mycket för att allt skulle återgå till sitt gamla kaos. Låt oss anta att en mäktig man ödelägger sin konungs land, och att en annan mäktig man som är kungen närstående och hans rådgivare förråder och stryper hans son. Förefaller inte den förste oskyldig och oklanderlig i jämförelse med den andre? Så är det med all synd i jämförelse med den tredje. Han som gjorde sig till synd (1 Kor 5:21) bar även denna synd, för att genom synden kunna döma synden (Rom 8:3). Därigenom utplånades ursynd och all personlig synd och den särskilda synden upphävde sig själv.

Onsdag i Stilla veckan 6

2008-04-05T17:47:00.002+02:00

Jag tror att det kan vara lämpligt för er att höra något om ytterligare tre slags synder som besegras av korsets kraft. Jag tänker på ursynden, personlig synd och en speciell synd.
Ursynden är den stora synd som vi får från den förste Adam. I honom har vi alla syndat (Rom 5:12 – Augustinus utläggning utifrån en felaktig översättning) och på grund av honom dör vi alla. Det är den största synden, ty den drabbar hela människosläktet, var och en och inte någon undkommer. Den sträcker sig från den äldsta människan till den yngsta och förgiftar alla från fot till huvud (Jes 1:6). Den hemsöker livets alla åldrar, från det att vi blir till i moderlivet ända till den dag då vår gemensamma moder, jorden, tar emot oss. Ett tungt ok har lagts på Adams söner alltifrån den dag de lämnar moderlivet till den dag de återvänder till allas moder (Syr 40:1).
Vi blir avlade i orenhet, fosterstadiet tillbringar vi i mörker och vi föds i smärta (1 Mos 3:16). Innan vi ser dagens ljus är vi en börda för våra olycksaliga mödrar och när vi föds sliter vi sönder dem som huggormar. Förvånande att vi inte sliter sönder oss själva! Vi börjar att göra oss hörda genom skrika och gråta, vilket inte är fel med tanke på att vi träder in i tårarnas dal (Ps 84:7).
Den helige Jobs ord kan bokstavligen tillämpas på oss: Människan, av kvinna född, lever en kort tid och lider under stor bedrövelse (Job 14:1). Sanningen i detta uttryck lär vi oss genom bitter erfarenhet och inte genom ord.
Människa, av kvinna född, säger han. Ingenting kan vara mer föraktligt! Och för att vi inte skall leva i villfarelse genom att söka sinnlig njutning bland världsliga ting, tillkännager Job, omedelbart efter att ha talat om ankomsten till detta liv, slutet genom följande fruktansvärda ord: människan lever en kort tid. För att hon inte skall tro att hon är fullkomligt fri under den korta tidsrymd som skiljer vaggan från graven, tillägger han: människan lider under stor bedrövelse. Ja, många och mångahanda bedrövelser – till kropp och själ, när hon sover och när hon är vaken, bedrövelse vart hon än vänder sig.
Detsamma gäller Honom som föddes av Jungfrun, ett barn född av en kvinna (Gal 4:4), även om hon var den mest välsignade bland kvinnor. Han sade till sin moder: Kvinna, se din son (Joh 19:26). Och han som bara levde en kort tid på jorden led under stor bedrövelse. Under denna korta tid utsattes han för sammansvärjning, förhördes på ett kränkande sätt, misshandlades, pinades och skymfades.

Onsdag i Stilla veckan 5

2008-04-03T17:17:00.003+02:00

Hans kärlek är ovärderlig, hans ödmjukhet beundransvärd och hans tålamod oöverstigligt. Hans heliga och rena offer som är Gud till behag är värt att lovprisas (jfr den första evkaristiska bönen: hostiam puram, hostiam sanctam, hostiam immaculatam). Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten (Upp 5:12) för att fullgöra sin uppgift och ta bort världens synd (Joh 1:29). Jag tänker på de tre slag av synd som har gjort sig gällande på jorden. Ni tänker kanske att jag skall tala om kroppens och ögonens begär samt skrytsam högfärd (1 Joh 2:16)? Det är ett tredubbelt rep som inte brister så snart (Pred 4:12). Många drar i det eller låter sig snarare dras med av detta fåfängans rep.
Men den första triaden, det vill säga tålamod, ödmjukhet och kärlek betyder med rätta mer för de utvalda. Stöter inte minnet av Kristi lidande bort all njutningslystnad? Blir inte högfärd helt tillintetgjord vid tanken på hans ödmjukhet? Betraktelse av kärleken tar vår ande i besittning, lägger beslag på vår själ och avlägsnar med ett andetag helt nyfikenhetens last.
Herrens lidande är således mäktigt mot dessa tre laster.

Onsdag i Stilla veckan 4 forts

2008-04-02T17:33:00.001+02:00

Detta är ett ord att lita på (1 Tim 1:15), ty han ville utge sig (Jes 53:7 Vulg.). Han inte bara samtyckte till att offras, utan offrades för att han ville det. Han var den ende som hade makt att ge sitt liv. Ingen tog det ifrån honom (Joh 10:18). När han hade tagit emot det sura vinet ropade han: Det är fullbordat (Joh 19:30). Det fanns ingenting att tillägga, ingenting som vi kan förvänta oss. Han böjde ner huvudet – och var lydig ända till döden (Fil 2:8) - och gav upp andan (Joh 19:30).
Kan någon avsomna så lätt, när han har beslutat sig för det? Att dö är förvisso en stor svaghet, men vilken styrka att dö på detta sätt! Guds svaghet är starkare än människorna (1 Kor 1:25). Människan kan i ett ögonblick av vanvett bära hand på sig själv och ta livet av sig, men det är inte detsamma som att ge sitt liv. Det är snarare att avbryta det i förtid med våld, än att ge det av fri vilja. Olycklige Judas, du fick den eländiga friheten att inte ge utan ta ditt liv (Matt 27:5). Du utgav dig inte, utan hängde dig i en snara (nec tradente te, sed trahente laquaeo). Du gav inte upp andan utan förlorade den (non emissus a te sed amissus).
Endast han som utgav sitt liv i döden (Jes 52:12) hade makt att återvända till livet. Endast han som hade makt att ge sitt liv, kunde även få det tillbaka (Joh 10:18), ty han hade makt över liv och död.

Onsdag i Stilla veckan 4

2008-04-01T18:03:00.001+02:00

Tålamod och ödmjukhet blev storartade genom anledningen till hans lidande, nämligen kärleken. Gud har för den stora kärleks skull varmed han har älskat oss (Ef 2:4), inte skonat sin egen Son (Rom 8:32) och Sonen skonade inte sig själv för att friköpa slaven. En i sanning stor kärlek som går utöver alla mått, spränger alla gränser och överträffar allting.
Herren sade: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13). Men, Herre, din var ännu större, ty du gav ditt liv för dina fiender. Medan vi fortfarande var fiender, blev vi genom din död försonade med dig och med Fadern (Rom 5:10). Finns det, har det funnits och kommer det någonsin att finnas en kärlek som kan jämföras med din? Knappast vill någon dö för en rättfärdig (Rom 5:7), men du led för de skyldiga, dog för våra överträdelsers skull (Rom 4:25). Du kom för att rättfärdiggöra syndarna utan att de hade förtjänat det (Rom 3:24), göra slavarna till dina bröder, de fångna till medarvingar (Rom 8:17) och de landsförvisade till kungar.
Ingenting uppenbarar så väl hans tålamod och ödmjukhet som den tveklöshet med vilken han utgav sitt liv i döden, bar de mångas synder och att bad att överträdarna inte skulle gå förlorade.

Onsdag i Stilla veckan 3

2008-03-31T08:31:00.000+02:00

Om du är uppmärksam kan du se på det sätt varpå Kristus led, att han inte endast hade ett milt utan även ödmjukt hjärta (jfr Matt 5:4 och 8). Genom förödmjukelsen blev hans dom upphävd (Apg 8:33). De anklagade honom för att ha hädat och framförde falska anklagelser, men han svarade inte (Mark 14:60). Hans utseende tilltalade oss inte (Jes 53:2). Han var inte skönast bland människor (Ps 45:3). Tvärtom, han var föraktad av människor (Ps 22.7), likt en spetälsk. Ja, den sista av människor. En smärtornas man (Jes 53:3), slagen och förnedrad av Gud (Jes 53:4). Han hade förlorat sin yttre glans och all skönhet.
Ja, den siste och den förste! Ödmjuk och samtidigt upphöjd! Föraktad av människor och ärad av änglar. Ingen mer upphöjd och ingen mer ödmjuk. Bespottad, överöst av hån (Klag 3:30), dömd till en neslig död (Vish 2:20), räknad bland brottslingar (Jes 53:12).
Förtjänade inte denna ödmjukhet som var så stor eller snarare större än all storhet inte någonting?
Liksom hans tålamod var unikt, var hans ödmjukhet vördnadsvärd – utan motstycke både tålamod och ödmjukhet.

Onsdag i Stilla veckan 2

2008-03-30T09:14:00.002+02:00

Bröder, tre aspekter av hans lidande är särskilt att beakta: själva handlingen, sättet och motivet. Handlingen påbjuder oss tålamod, sättet ödmjukhet och motivet kärlek. Hans tålamod var unikt, ty medan syndarna slog honom på ryggen likt smeder (Ps 129.3 Vulg.), sträckte man ut honom på korset för att kunna räkna hans ben (Ps 22:18). Man gjorde hål i det mäktiga värn som ger skydd åt Israel (Ps 121:4) och genomborrade hans händer och fötter (Ps 22:17). Under tiden var han som ett lamm som man leder till slakt, likt ett får inför den som klipper det. Han öppnade inte sin mun (Jes 53:7). Han protesterade inte mot Fadern som hade sänt honom (Joh 5:36-37) eller mot det släkte för vilket han betalade vad han inte hade stulit (Ps 69:5) eller mot sitt eget folk som misshandlade honom så för hans många välgärningar.
En del får lida för sina synder och håller ut i ödmjukhet, och vi kan se deras tålamod. Andra blir slagna, inte för att renas, utan för att prövas och bli belönade. Dessa vittnar om ett ännu större tålamod. Men når inte tålamodet sin höjdpunkt i Kristus? I sitt eget land, hans arv och egendom (Ps 105:11), blev han dömd till en fruktansvärd död av dem som han hade kommit för att rädda, även om han var utan minsta personliga eller medfödda synd eller något som hade kunnat bli synd.
I honom hade hela den gudomliga fullheten tagit sin boning (Kol 2:9), inte som en skugga utan kroppsligen (Kol 2.27). I honom försonade Gud hela världen med sig (2 Kor 5:19), inte skenbart utan verkligt. Han var full av nåd och sanning (Joh 1:14), inte genom delaktighet utan personligen, för att utföra sitt verk. Ett säreget verk, säger Jesaja (28:21). Det var hans verk, ty det blev honom givet av Fadern att utföra det (Joh 17:4), men det var även främmande för honom på grund av att han var tvingad att utstå så mycket lidande.
Hans lidande såsom handling vittnar om tålamod.

Onsdag i Stilla veckan 1

2008-03-29T08:25:00.002+01:00

Herrens lidande

Bröder, var på er vakt, så att ni inte låter dessa dagars mysterier går er förbi och lämnar er oberörda, ty de är rika på välsignelse. Håll fram rena kärl och tag emot dessa stora nådegåvor med hängiven själ, vaket sinne, behärskad känsla och rent samvete.
Inte bara det speciella liv som ni har vigt er åt, utan hela kyrkan, vars söner ni är, lägger er detta varmt om hjärtat. Denna vecka innebär för alla kristna en möjlighet att fördjupa tron, iaktta måttlighet, förkovra sig i ödmjukhet och besinna sitt allvar, oavsett om det är en vana eller inte, för att på ett bestämt sätt visa att de lider med Kristus. Finns det någon som är så trosmässigt likgiltig att han förblir oberörd, så självupptagen att han inte kan ödmjuka sig, så argsint att han inte kan förlåta, så njutningslysten att han inte kan avstå, så liderlig att han inte kan behärska sig, så fördärvad att han inte kan göra bot dessa dagar?
Inget torde vara riktigare, ty Herrens lidande får än i dag jorden att skaka, klipporna att rämna och gravarna att öppna sig (Matt 27:51-52). Förestående är även uppståndelsen vars högtid ni firar till Herrens, den Högstes, ära. Må ni genom att nalkas med iver och längtan fira den ända upp i skyarna, där hans härlighet har gjort stora ting (Ps 71:19). Det går inte att göra någonting bättre i världen, än det som Gud gjorde de dagarna. Man kan inte tillråda världen att göra någonting nyttigare än att enligt en oföränderlig ordning (2 Mos 12:17) varje år fira åminnelsen med längtansfull själ och att förkunna minnet av hans stora godhet (Ps 145:7). Både lidande och uppståndelse ägde rum för oss, och här finner vi frälsningens frukt och vår andes liv.
Herre Jesus, ditt lidande är överväldigande. Det förjagar våra lidanden, utplånar våra onda gärningar och är aldrig maktlöst mot våra sjukdomar. Finns det någon dödlig varelse som inte befrias av din död?

Skärtorsdagen 5

2008-03-28T13:52:00.006+01:00

Ingen skall emellertid förakta eller bagatellisera dessa synder, ty med dem kan vi inte bli räddade. Endast genom Kristus och av Kristus kan de avlägsnas. Nej, ingen må invagga sig i falsk säkerhet eller gripas av onda ord (Ps 141:4) för att ursäkta sina synder, ty enligt Herrens ord till Petrus har vi ingen gemenskap med honom (Joh 13:8), om inte han tvättar bort dem.
Å andra sidan skall vi inte oroa oss för mycket för dessa synder, ty om vi tillstår dem, förlåter Kristus dem lätt, genast och gärna. Vår rädsla blir överdriven, om vi är skyldigt okunniga när vi begår dessa nästan oundvikliga synder. Därför ville han att vi i den bön som han gav oss dagligen skulle be om förlåtelse för dessa synder (Matt 6:12).
Jag har redan sagt att Kristus har befriat oss från att straffas för begär enligt apostelns ord: Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus (Rom 8:1). Men för att vi skall vara ödmjuka, låter han begärets drift leva i våra hjärtan och att hemsöka oss, för att vi skall vara medvetna om det som nåden ger och att vi alltid skall kunna vända oss till honom för att få hjälp.
Detsamma gäller mindre allvarliga synder. I sin godhet har han bestämt att inte helt befria oss från dem för att vi skall ta lärdom av dem. När vi inte kan undvika mindre synder, förstår vi att vi av egen kraft inte kan bli herre över allvarigare synder. Vi kommer alltid att vara vaksamma och frukta att förlora hans nåd som vi på många sätt är medvetna om att vi så väl behöver.

Skärtorsdagen 4

2008-03-27T09:40:00.000+01:00

Men vad skall vi göra, när vi i denna syndiga kropp (Rom 6:6) och onda tid (Ps 37:19 Vulg.), inte kan vara fria från synd? Skall vi förtvivla? Absolut inte! Lyssna till Johannes: Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet (1 Joh 1:8-9). För att vi inte skall betvivla att våra dagliga synder blir förlåtna har vi fottvagningens sakrament.
Du undrar kanske varifrån jag vet att detta är ett förlåtelsens sakrament? Från Herrens löfte till Petrus: Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det (Joh 13:7). Han talade inte om sakrament, utan sade blott: Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er (Joh 13:15). Han hade mycket mer att säga, men de förmådde inte att ta emot det då (Joh 16:12), och han ville inte lämna dem i oro och tvivel eller att säga dem sådant som de inte kunde förstå.
Vill du veta varför det som han gjorde var ett sakrament och inte bara ett exempel? Lyssna noga till det som han sade till Petrus: Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig (Joh 13:8). Här döljer sig således någonting som är nödvändigt för frälsningen, ty utan denna handling skulle Petrus inte haft del i Kristi och Guds rike. Du ser att Petrus blev rädd inför ett så skrämmande hot och att han insåg att denna handling rymde ett frälsningens mysterium, när han sade: Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet (Joh 13:9).
Hur vet vi att fottvagningen utplånar de synder som inte leder till döden (1 Joh 5:16) och från vilka vi inte kan skydda oss helt medan vi lever? Genom det svar som Petrus fick, när han ville ha sitt huvud och sina händer tvättade: Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade (Joh 13:19). Den som inte har begått svåra synder, har i själva verket badat. Huvudet, det vill säga avsikten, är ren. Samma sak gäller händerna, det vill säga gärningar och beteende. Våra fötter som är själens böjelse kan emellertid inte vara helt rena, medan vi vandrar i dammet här nere, och anden åtminstone tillfälligt ger efter mer än vad den skall för ibland fåfänga, ibland lystnad eller nyfikenhet: Vi felar alla på många sätt (Jak 3:2).

Skärtorsdagen 3

2008-03-26T17:52:00.002+01:00

Men någon kanske undrar: Om dopet utplånar den synd som vi har ärvt från våra förfäder, hur kommer det sig då att vi fortfarande upptänds av begär som leder oss till synd? Otvivelaktigt har vi fått syndens hårda lag från våra förfäder (Rom 7:23). Vi är alla födda av syndfull vilja. Även om det är ofrivilligt känner vi stark åtrå, förbjudna begär och djuriska impulser.
Jag har ofta sagt till er och ni får inte glömma, att när den första människan föll, drogs vi alla med i fallet. Vi föll på en stenhög och i dy. Därför är vi inte bara nedsmutsade utan även skadade och allvarligt sårade. Det tar bara ett ögonblick att bli tvättad ren, men för att återvinna hälsan krävs långvarig vård. Vi blir således renade i dopet, och domen över oss blir undanröjd (Kol 2:14). Denna nåd blir oss given för att begär inte skall kunna skada oss, om vi vägrar att ge vårt samtycke. Vi blir befriade från den envisa varbölden, ty domen med dess tidigare dödsstraff som påföljd blir undanröjd.
Kan någon övervinna så våldsamma impulser? Finns det någon som uthärdar klådan från denna böld? Misströsta inte, ty även här kommer nåden till vår hjälp. Som garanti får ni Kristi kropps och dyrbara blods sakrament. Detta sakrament har en dubbel verkan i oss: det minskar våra begär och förhindrar att vi samtycker till allvarliga synder. Om någon av er inte så ofta och mindre intensivt känner impulser till vrede, avund, lystnad och liknande begär, må han tacka Herrens kropp och blod (1 Kor 11:27), ty det är sakramentets verkan. Må han glädja sig över att hans varböld håller på att läkas.

Skärtorsdagen 2

2008-03-25T12:26:00.005+01:00

Ett sakrament är ett heligt tecken eller en helig hemlighet. Mycket görs för sin egen skull. Annat däremot för att beteckna något annat och kallas tecken, vilket det verkligen är. Låt oss ta ett exempel från vardagslivet. Man kan ge någon en ring för själva givandets skull. Handlingen är en gåva och har ingen annan betydelse. Men man kan även ge en ring som underpant på ett arv och då är ringen ett tecken. Den som får den kan säga: ”Ringen är utan värde för mig, det är arvet som intresserar mig.”
Samma sak med Herren, som inför sitt lidande var angelägen om att ge sin nåd till sina lärjungar: osynlig nåd skulle förmedlas genom synliga tecken. Alla sakrament instiftades för detta ändamål: den evkaristiska måltiden, fottvagningen, liksom dopet som är det första sakramentet varigenom vi blir förenade med Kristus genom en död som är lik hans (Rom 6:5) och vars trefaldiga nedsänkande får sin form av de tre dagar som vi står i begrepp att fira.
Även om tecknen är varandra olika till det yttre, kan man – om vi nu håller oss till det ovan nämnda exemplet - bli installerad i ett ämbete på olika sätt beroende på vilken uppgift man får. En kanik blir installerad genom att få en bok, en abbot får en kräkla, en biskop en kräkla och en ring. Detsamma gäller det som det är fråga om här, nämligen att de olika nådegåvorna förmedlas genom olika sakrament.
Vilken nåd blir vi iklädda i dopet? Rening från synder (1 Pet 1:9). Vem kan rena den som är oren i sig (Job 14:4 Vulg.), om inte Gud, som är den ende som är ren och utan synd? Denna nåds första sakrament var omskärelsen. En kniv (Jos 5:2) skulle avlägsna ursyndens rost som spridit sig från våra första föräldrar. Men Herren kom, och han, det saktmodiga och ömma Lammet, vars ok var skonsamt och vars börda var lätt (Matt 11:30), förändrade allt på lyckligaste sätt. Syndens inrotade rost skulle bli upplöst av vatten och Andens smörjelse - ett slut för den smärtsamma omskärelsen.

Skärtorsdagen 1

2008-03-24T18:57:00.005+01:00

Om dopet, altarets sakrament och fottvagningen

Vi bör begå dessa dagar med särskild andakt. De är så präglade av tro och nåd att de till och med gör brottslingar benägna att göra bot (Klag 2:14). Ja, så verksamma är de sakrament som vi firar dessa dagar att de förmår att ta bort stenhjärtan (Hes 11:19) och uppmjuka bröst av järn. Inför Kristi lidande ser vi i dag hur himlen grips av medlidande, jorden skakar, klipporna rämnar och gravarna öppnas i syndabekännelse (Matt 27:51-52).
Det är med andliga födoämnen som med kroppsliga. Vissa kan man äta omedelbart medan andra först måste tillagas med omsorg. Vi behöver inte förklara sådant som är uppenbart, men det som är förborgat kräver vår uppmärksamhet. En mor ger inte sitt barn en hel nöt, utan knäcker den och ger barnet kärnan. Bröder, om jag kunde borde jag öppna för er de mysterier som är förseglade. Men eftersom det överstiger min förmåga, må Visheten likt en mor för er och mig knäcka de nötter, som har frambringats av Arons prästerliga stav och den mäktiga spira som Herren har sträckt ut från Sion (Ps 119:2).
Sakramenten är så många att vi inte har tid att fördjupa oss i alla. Kanske är en del av er alltför klena (1 Kor 11:30) för vid ett och samma tillfälle förstå så mycket. Därför begränsar jag mig på Guds ingivelse till de tre sakrament som är relaterade till dessa dagar.

Mellanrum

2008-03-24T18:47:00.002+01:00

Det återstår ännu en del texter i serien "Predikningar under kyrkoåret" att blogga - texter som blivit över. De kommer nu på bloggen, även om de inte följer det liturgiska året.
Först tre predikningar från Stilla veckan: Palmsöndagen (nr 3 - 1 och 2 bloggades förra året), onsdag och Skärtorsdag.

Biskop Malachias hädanfärd 8

2008-03-20T18:45:00.001+01:00

Jag tycker mig höra att Malachias i dag säger till oss om denna vederkvickelse: Kom till ro, min själ, Herren har varit god mot mig. Han räddade mig från döden (Ps 116:78). Låt mig helt kort få säga hur jag uppfattar dessa ord, ty dagen är snart slut (Luk 24:29) och min predikan har blivit längre än vad jag tänkte. Jag har svårt för att sluta med att uttala vår faders ljuva namn och min mun är så rädd att inte mer få tala om Malachias, att jag inte kan förmå mig till att sätta punkt.
Bröder, ni vet att synden är själens död, med mindre än att ni har glömt det som ni har läst hos profeten: Det är den själ som syndar som skall dö (Hes 18:4). Således finns det tre anledningar att glädja sig över en människa som är befriad från all synd, möda och fara. Vi behöver inte längre säga att synden bor i henne, eller att föreskriva henne botgöring eller att påminna henne om att vara på sin vakt mot att göra fel.
Elias lät sin mantel falla till marken (2 Kung 2:13), ty han var inte längre rädd för att en äktenskapsbryterska skulle röra vid honom eller att hon skulle hålla fast honom. Han steg upp i vagnen (2 Kung 2:11) och var inte ängslig för att falla. Han for utan besvär upp i höjden som om han flög av egen kraft, men sittande i en snabb luftfarkost.
Bröder, låt även oss ila till denna vederkvickelse av hela hjärtat vid den ljuva doft (Höga v 1:3) av denne man, vår salige fader, som i dag väcker oss ur vår dvala och förvandlar den till en brinnande längtan. Ja, jag upprepar, låt oss skynda efter honom och hela tiden ropa till honom: Tag mig med (Höga v 1:4). Låt oss av hela hjärtat och oförvitligt liv tacka honom som är allsmäktig barmhärtighet. I avsaknad av förtjänster kan vi åtminstone räkna med en broders förbön.

SLUT

Biskop Malachias hädanfärd 7

2008-03-19T09:16:00.000+01:00

Bröder, vem av er skulle inte vilja bli lika helig som han, om det bara funnes någon möjlighet? Jag tror att ni gärna lyssnar på mig, om jag säger vad det var som gjorde Malachias till helgon. Men, om mitt vittnesbörd förefaller föga trovärdigt, lyssna till vad Skriften säger: Gud helgade honom för hans trohets och mildhets skull (Syr 45:4). I tro vandrade Malachias i världen, såsom Johannes säger: Detta är den seger som har besegrat världen: vår tro (1 Joh 5:4). Med fattning och jämnmod uthärdade han livets alla svåra motgångar.
I tro gick han likt Kristus på vattnet (jfr Matt 14:25) för att inte falla för frestelser. Tålmodigt höll han ut (Luk 21:19) för att inte tillintetgöras av svårigheter. Därom kan du läsa i en psalm att det skall falla tusen på din vänstra sida och tiotusen på den högra (Ps 91.7), det vill säga att de är fler som luras av välgång än de som faller på grund av motgång.
Må ingen av oss av förkärlek till ett ytligt liv tro att vägen över havet är lättare. Denna fria yta har höga berg, som visserligen är osynliga men desto farligare. Vägen som går mellan branta kullar och oländiga klippor kan tyckas vara besvärligare, men enligt erfarna människor är den mycket säkrare och att föredra. På båda sidor krävs möda och finns faror, vilket han visste som talade om att strida med rättfärdighetens vapen till höger och till vänster (2 Kor 6:7). Med rätta kan vi lyckönska dem som gått genom eld och vatten och blev förda ut och vederkvickta (Ps 66:12).
Vill ni att jag skall säga mer om denna vederkvickelse? Det får någon annan göra, ty jag kan inte säga någonting eftersom jag inte har någon erfarenhet av den.

Biskop Malachias hädanfärd 6

2008-03-18T09:33:00.003+01:00

Jag måste helt kort måste berätta för er om åtminstone en av denne mans många beundransvärda insatser, varav framgår hur modigt han gick genom eld och vatten. En klan av usurpatorer hade bemäktigat sig den helige Patriks, irländarnas apostel, biskopssäte. De hade lagt beslag på Guds helgedom som om den vore deras arvedel och utnämnde biskopar bland sina egna. Vår Malachias blev ombedd av de troende att sätta stopp för detta missbruk. Oförskräckt accepterade han att bli ärkebiskop och utsatte sig därigenom för uppenbar fara för att få ett slut på detta orättmätiga förfarande. Trots risker tog han hand om ledningen för stiftet. Så snart krisen var övervunnen, vigde han enligt kanonisk lag en efterträdare. Han hade nämligen tagit sig an uppgiften på villkor att kunna återvända till sitt tidigare stift, så snart han hade fått slut på de häftiga stridigheterna och i säkerhet hade kunnat installera en efterträdare. Han fick varken världslig eller kyrklig lön och levde utan egendom fram tills nu i några ordensgemenskaper som han själv hade grundat.
Så prövade bedrövelsens eld Guds man utan att tillintetgöra honom (examinavit, non exinanivit), ty han var av guld. Ingen frestelse hejdade eller störde honom. Han stannade inte på vägen (Luk 10:4), likt en nyfiken åskådare som glömmer att han är på väg.

Biskop Malachias hädanfärd 5

2008-03-17T09:19:00.001+01:00

Bröder, låt oss vara glada, ja låt oss som sig bör glädjas med vår fader, Malachias. Även om medlidande får oss att begråta hans död, har vi större anledning att delta i hans glädje över sitt nya liv. Är det sant att han lever? Ja, han lever ett liv i salighet. I dåraktiga människors ögon verkar han vara död, men han är i frid (Vish 3:3). Han har redan samma medborgarskap som de heliga och har sitt hem hos Gud (Ef 2:19), sjunger som de och frambär tacksägelse med orden: Vi gick genom eld och genom vatten, men du har fört oss ut och vederkvickt oss (Ps 66:12). Modigt företog han och lyckligt klarade han överfärden. Som en sann israelit (Joh 1:47) firade han i andanom påsk och sade till oss under sin övergång: Hur har jag inte längtat efter att få äta denna påskmåltid med er (Luk 22:15).
Han gick genom eld och vatten, sorgsenhet kunde inte bryta ned honom och mildhet kunde inte hålla kvar honom. Under oss är en plats som behärskas av elden, där den stackars rike inte kunde få en droppe vatten från Lasaros finger (Luk 16:24-25). Och ovanför oss befinner sig Guds stad som får glädje av en strid flod (Ps 46:5), ljuva strömmar (Ps 36:9) och en berusande bägare utan like (Ps 23:5). Mellan dessa ytterligheter finns kunskapen om gott och ont (1 Mos 2:9) och här erfar man glädje och sorg. Olycksaliga Eva var den som gav oss detta alternativ, där dag möter natt. I helvetet råder endast natt, i himlen endast dag. Salig är därför den själ som går genom båda, och som inte låter sig hejdas av glädje eller förlorar modet av sorg.

Biskop Malachias hädanfärd 4

2008-03-16T11:37:00.001+01:00

Någon undrar kanske hur det är möjligt att döden har blivit besegrad av Huvudet, Kristus, eftersom den fortfarande fritt angriper Kristi lemmar? Hur kunde döden döda Malachias, om den är död? Om den har blivit besegrad, hur kan den då triumfera över alla, och hur kommer det sig att ingen människa kan leva utan att se döden (Ps 89:43)?
Förvisso är döden besegrad såsom djävulens verk och straff för synden. Även synden är besegrad såsom orsak till döden. Besegrad är även den onde som är upphovsman till synd och död. Men de har inte blott blivit besegrade, de är redan dömda och fördömda. Domen är fastställd men har ännu inte vunnit laga kraft. Elden är redan förberedd för djävulen (Matt 25:41), även om han ännu inte störtat ner i lågorna, utan för en tid får lov att vålla skada. Han är som den himmelske byggmästarens slägga, släggan som slog hela världen (Jer 50:23), som slipar de utvalda för deras bästa och krossar de fördömda till undergång.
Husfolket är som herren. Så är det även med synden och döden. Även om man inte kan betvivla att synden spikades på korset tillsammans med Kristus (Kol 2:14), fick den för en tid, förvisso inte härska (Rom 6:12), men bo till och med i aposteln under hans livstid. Talar jag inte sanning? Lyssna: Det är inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig (Rom 7:17). Så är det också med döden. Den är inte tvingad att hålla sig borta men kan inte skada oss. Stunden kommer, då det kommer att sägas till den: Död, var är din seger? (1 Kor 15:55). Döden är den sista fienden som kommer att dödas (1 Kor 15:26). Men genom hans vilja som har makt över liv och död (Vish 16:13) och som har satt portar som spärr för havet (Job 38:8) är döden nu en sömn och vila för Herrens utvalda, om vi får tro profeten: När Herren har låtit sina utvalda sova, ger han dem sitt arv (Ps 127:2).
Fruktansvärd är syndarnas död (Ps 34:22 Vulg.) efter en ond födelse och ett än värre liv. Däremot är de heligas död dyrbar (Ps 116:15). Just dyrbar, ty den innebär slutet på all möda, slutgiltig seger, livets port och början på fullkomlig frid.

Biskop Malachias hädanfärd 3

2008-03-15T08:32:00.001+01:00

Denne salige faders kärlek får mig att av hela hjärtat delta i hans folks sorg och att med kraft klaga över en grym död som inte skonat kyrkan som redan är hårt drabbad. Förvisso en fruktansvärd och obönhörlig död som genom att ha drabbat en människa skadat många. En blind och oförutsebar död som fick Malachias tunga att stelna, förlamade hans steg, fick hans armar att domna och slöt hans ögon.
Jag nämner hans gudshängivna ögon som var vana vid att med fromma tårar förmedla Guds nåd till syndare. Jag nämner även hans rena händer som utförde mödosamma och enkla sysslor. De frambar ofta för syndarna Herrens offrade kropp som ger frälsning. De var lyfta mot himlen till bön, utan vrede och utan förbehåll (1 Tim 2:8), förmedlade välgärningar till de sjuka och utstrålade allahanda under. Jag nämner även hans beundransvärda fötter som bar honom att förkunna fredens och räddningens glada budskap (Jes 52:7), fötter som aldrig förtröttades av villig hängivenhet (Ef 6:15) och som förtjänade att alltid bli kyssta. Jag nämner slutligen prästens heliga läppar som förvaltade kunskapen (Mal 2:7), den rättfärdiges mun som mediterade över visheten och hans tunga som, när han dömde, förkunnade barmhärtighet och aldrig försummade att ge botemedel åt många andliga sår.
Bröder, det är inte förvånande att döden är ett resultat av ondskan liksom att frestelse ger upphov till svek. Det är inte förvånande att döden som har överträdelsen till ursprung drabbar utan urskillning, och att den är grym och absurd eftersom den är en följd av den gamla ormens bedrägeri och kvinnans förvillelse.
Men varför klaga över att den vågade angripa Malachias, en trogen lem i Kristi kropp, då den tidigare i raseri hade slagit till mot Honom som är Malachias och alla de utvaldas Huvud? Ja, den angrep honom som var fri, men förlorade sin frihet. Döden störtade sig över livet, men livet uppslukade döden (1 Kor 15:54, 2 Kor 5:4). Den svalde metkroken, så när den trodde sig ha fått napp, fann den sig vara fångad.

Biskop Malachias hädanfärd 2

2008-03-14T08:33:00.004+01:00

Läkarna fann inget symptom på omedelbart förestående död eller allvarlig sjukdom hos honom. Han utstrålade andlig glädje och sade hela tiden att han detta år skulle gå ur tiden. Genom våra böner till Gud gjorde vi allt som vi kunde för att det inte skulle bli så. Men hans förtjänster betydde mer och Gud uppfyllde hans hjärtas längtan och vägrade inte det han bad om (Ps 21:3).
Allt samverkade till hans bönhörelse. Genom gudomlig ingivelse hade han valt att bli jordfäst här, och sedan länge önskade han att det skulle ske på alla själars dag. Och för att göra vår glädje fullständig är det just denna dag som Gud låtit oss välja för att överföra våra första bröders kvarlevor från den ursprungliga kyrkogården och begrava dem här på den nya.
När vi gjorde detta på sedvanligt sätt under psalmsång, gav vårt helgon gav uttryck för sin glädje över att höra vår sång. Kort därpå insomnade han lugnt och fick gå samma väg. Låt oss tacka Gud för allt som han har sörjt för. Han har ärat vår ovärdighet genom denna saliga död hos oss, han har berikat sina fattiga tjänare med en oändligt värdefull skatt genom denna kropp och han har gett vår svaghet styrka genom denna sin kyrkas pelare. Denna välgärning mot oss övertygar oss om att Gud tycker om denna plats eller att han vill göra den omtyckt genom att låta en så helig man komma från världens ände för att dö och bli begravd här.

Biskop Malachias hädanfärd 1

2008-03-13T18:08:00.009+01:00

Bröder, himlen har i dag rikligen välsignat oss. Om jag inte troget förmedlar det till er är det till men för er och jag utsätter mig själv för fara, eftersom denna uppgift har blivit mig anförtrodd. Jag fruktar således att skada er och att själv bli fördömd, om man säger: Barnen tiggde om bröd, men ingen gav dem något (Klag 4:4).
Jag är väl medveten om hur mycket himmelsk tröst ni behöver som tappert har beslutat att avstå från sinnlig njutning och världsliga nöjen. Må ingen betvivla att det är den himmelska försynens välgärning att biskop Malachias har insomnat hos er i dag och att han fick gå hädan här hos er, som han hade önskat. Ty om inte det minsta löv faller från trädet till marken utan att Gud tillåter det (Matt 10:29), vem kan då vara så enfaldig att han inte tydligt ser, att denna saliga man kom till oss och sedan alltjämt hos oss gick vidare till livet enligt den gudomliga godhetens oförlikneliga plan?
Han kom från ett land långt borta för att här lägga ner sina jordiska kvarlevor. Anledningen till hans resa var en annan, men det var hans innerliga önskan, eftersom han hyste en särskild kärlek till oss. Han mötte många hinder på sin färd och förbjöds att färdas över havet förrän slutet närmade sig (jfr Syr 39:34), den tidpunkt som inte kunde uppskjutas (jfr Job14:5). Han hade utstått många svårigheter på resan, men vi tog emot honom såsom en ängel från Gud (Gal 4:14) med vördnad för hans helighet. Och han gav i sin tur med stor mildhet och ödmjukhet uttryck åt en djup kärlek till oss, som vi alls inte hade förtjänat.
Han tillbringade endast ett par dagar hos oss vid god hälsa. Han inväntade sina följeslagare som hade skingrats i England på grund av att kungen hyste obefogade misstankar mot denne Guds man och satte hinder i vägen för honom. Så snart de hade återförenats förberedde Malachy sin resa till kurian i Rom som var målet för resan. Men oväntad sjukdom gjorde hans plan om intet. Han förstod att han i stället var kallad att utan dröjsmål bege sig till himmelens palats. Således hade Gud i sin godhet mot oss förutbestämt något bättre (Heb 11:40). Han ville inte att hans tjänare skulle resa från oss och fullborda sitt liv någon annanstans.

Mellanrum

2008-03-13T17:06:00.006+01:00

Sankt Malachias var biskop på Irland och påvlig delegat för hela Irland. Han var god vän med Bernhard och hade gärna velat träda in i Clairvaux, men påven bad honom att avstå och fulfölja sina upppgifter. Han dog emellertid helt oväntat under ett kort uppehåll i Clairvaux under en resa till Rom. Här följer Bernhards begravningspredikan.
Det finns en andra predikan till Malachias minne som Bernhard sannolikt hållit vid en årsdagsmässa. Den förekommer inte i samlingen "Predikningar under kyrkoåret", utan ofta tillsammans med den lilla skriften Malachias liv.

Sankt Clemens 6

2008-03-12T08:32:00.000+01:00

Tag emot de tre slags vatten som Frälsaren ger dig. Han gråter över Lasaros (Joh 11:35) och staden Jerusalem (Luk 19:41), vilket är det första vattnet. Han svettas inför sitt förestående lidande, vilket är det andra vattnet, som inte rinner endast från ögonen utan från hela kroppen. Färgen är blodröd enligt Skriftens ord: Svetten droppade som blod ner på marken (Luk 22:44). Det tredje vattnet har vi redan nämnt. Det är det som blandat med blod flöt fram ur hans sida (Joh 19:34).
Det första vattnet har du, om du dränker ditt samvetes bädd i tårar (jfr Ps 6:7) och om du genom en smärtfylld djup ånger utplånar fläckarna från dina förgångna synder.
Du har det andra vattnet om du äter ditt bröd i ditt anletes svett (1 Mos 3:19), går hårt åt din kropp genom botgöring (1 Kor 9:27) och släcker begärets eld. Dess färg är blodröd på grund av arbete och begärtes eld som det har släckt.
Om du kan gå vidare till den inre hängivenhetens nåd, skall du dricka vishetens frälsande vatten (Syr 15:3) och Kristi Ande (Rom 8:9) som är sötare än honung (Ps 19:11) och blir en källa i dig, med ett flöde som ger evigt liv (Joh 4:14). Men kom ihåg att detta vatten kommer från Kristi sida när han var avsomnad. Det flyter fram utan att förorsaka honom den minsta smärta. Ja, man måste vara död från världen för att få åtnjuta av denna nåd.
Sammanfattningsvis: Det första vattnet tvättar samvetet från begångna synder. Det andra släcker begär och skyddar dig mot framtida synder. Om du är så lycklig att du får det tredje, släcker det själens törst.

SLUT

Sankt Clemens 5

2008-03-11T08:19:00.002+01:00

Bröder, om vi vill bevisa vår trofasthet mot Gud, låt oss åtminstone, när vi nu inte kan bli blodsmartyrer – martyr betyder vittne - söka vattnets vittnesbörd, som Gud inte föraktar.
Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet (1 Joh 5:8). Saliga är de som har fördel av detta trefaldiga vittnesbörd, ty tredubbel tråd brister inte så snart (Pred 4:12). Om vi inte har blodets vittnesbörd, så har vi åtminstone Andens och vattnets, ty utan Anden räcker varken blodets eller vattnets. Det räcker med Andens vittnesbörd om vatten och blod saknas, ty han är sanningens Ande (Joh 14:17). Varken blod eller vatten är till nytta i sig, ty det är Anden som vittnar genom dem. Men jag tror man aldrig eller mycket sällan möter Anden utan vatten och blod.
Bröder, låt oss därför åtminstone söka vattnet då vi saknar blodet. Jag nämnde nyss krukorna. Låt oss se vad de två eller tre mått betyder som ryms i dem (Joh 2:6). Jesus Kristus erbjuder oss tre slags vatten och den bland oss är fullkomlig som likt honom förfogar över tre mått. Anledningen till att det talas om valet mellan två och tre mått är att det tydligt skall framgå att två mått är minimum och att ett tredje inte krävs av oss alla.

Sankt Clemens 4

2008-03-10T10:04:00.000+01:00

Bröder, vilken kamp utkämpar ni? Varje dag tillråds ni i era hjärtan: Bryt mot ordensregeln, klaga, tala illa om de andra, ta det lugnt, låtsas vara sjuk, ge svar på tal, för att så förverkliga dig själv. Det har inte blivit sagt till någon: ”Med mindre än att du handlar så, skall du dö (parafras på domarens ord till Clemens: med mindre än att du offrar till avgudarna skall du dö). Däremot är det sagt: ”Med svårighet och möda skall du stå emot dina böjelser”. ”Och vem förmår att utstå så mycken prövning?” Så brukar vi svara en människa som uppmanar oss utifrån eller den helige Ande som gör det inifrån.
Om vi knappt klarar oss i en sådan kamp, når gränsen för vår motståndskraft eller till och med ger upp, vad gör vi under förföljelse som är en mycket hårdare kamp? Om vår svaghet faller för bräcklig säv, hur skall den kunna stå emot pilar? Ser ni hur det inte blir kvar någonting av oss (Ps 73:22), och hur vi på kvinnors och barns vis berömmer de andra som kämpar, utan att själva kunna göra det?
Vad skall vi göra? Vi har alla blivit inbjudna till Lammets bröllopsmåltid (Upp 19:9) och vi får inte träda fram inför honom med tomma händer (2 Mos 23:15). Låt oss noga betrakta det som har blivit satt fram åt oss (Ords 23:1-2), ty vi måste förbereda något liknande. Den salige Clemens såg att Herren hade serverat honom vin och eftersom han var rik gjorde han på bröllopet samma sak genom att utgjuta sitt eget blod. Men, Herre, vi är fattiga och har inget vin. Han svarar oss: Fyll kärlen med vatten (Joh 2:3-7). Får han detta vatten som vi frambär åt honom? Ja, det får han. Den vise säger att om vi noga betraktar det som vi blir erbjudna upptäcker vi att vatten erbjuds tillsammans med vin av Honom som kom inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet (1 Joh 5:6). Den som har sett blod och vatten komma ut ur Herrens sida när han hade insomnat på korset har vittnat om detta (Joh 19:34-35).

Sankt Clemens 3

2008-03-09T12:35:00.001+01:00

Bröder, vad skall vi säga om detta? Vi gläder oss över martyren, men hans härlighet gör oss något förlägna. Den salige Clemens var en människa som vi (Jak 5:17), sårbar, behäftad med svaghet (Heb 5:2) och liksom vi genom naturens band fäst vid kroppen. Om han förhärligade Kristus i sin kropp och tog emot frälsningens kalk, hur skall vi återgälda Herren för allt det som han har gett oss? Herren präglade oss med samma bild, friköpte oss med samma blod, kallade oss till samma arv, ofördärvligt och fläckfritt, evigt och bevarat i himlen (1 Pet 1:4). Varför skulle inte vi liksom den salige Clemens kunna dricka Kristi kalk (Matt 20:22)?
En del svarar kanske: ”Det skulle vi kunna, om det ges tillfälle. Men förföljelsens tid slut”. Sanningen att säga, bröder, jag tror inte ett ord. Om ni varje dag ger efter för ett nålstick, tror ni er kunna stå emot ett svärdshugg? Det är i de små tvisterna som ni måste bevisa, hur modigt ni kan hålla stånd i de betydelsefulla stridigheterna. Det sägs inte till er: ”Offra till avgudarna så får ni leva, om inte får ni dö i allahanda plågor”. Herren vet hur vi är skapade (Ps 103:14) och utsätter oss inte för en så hård kamp. Han gav den salige Clemens segern i en hård kraftmätning för att lära honom att gudsfruktan är starkare än allt (Vish 10:12).

Sankt Clemens 2

2008-03-08T17:31:00.001+01:00

Det är inte omöjligt att fienden muttrar: Man ger gärna den andres skinn för att rädda sitt eget. En människa kan ge allt hon äger för att bevara sitt liv (jfr Job 2:4). Tror du att hon i sitt kroppsliga liv, som är en gåva från Gud, är så trolös att hon inte föredrar sin själs liv? Du har makt över henne, låt dina vapendragare anfalla henne för att tvinga henne att antingen förneka Herren eller att skilja sig från sin kropp. Använd olika slag av plågsam tortyr. Men du skall veta att du tillverkar en segerkrans för vår martyr. Liksom han föraktade utmärkelser och sådant som gör livet lätt, föraktade han själva livet. Han ger dig sin kropp för att låta den dö, han kommer att förbanna dig rakt i ansiktet (Job 1:11) och dina avgudar kommer han att förbanna med sin heliga mun. När han plågades förkunnade han i frihet och bekände modigt Herren sin Gud. Således kommer han att få segerkransen ty han kämpade enligt reglerna (2 Tim 2:5), segrade i trofasthet och varken livets behag eller rädsla för döden kunde skilja honom från Kristi kärlek (Rom 8:39).
Jag frågar dig, heliga själ, som utsatte din kropp för pina, jag ber dig, säg oss: älskade du denna kropp eller inte? Den svarar: givetvis älskade jag den. Ingen har någonsin avskytt sin egen kropp (Ef 5:29). Jag älskade således min kropp, men bara lite, som en tjänare, ty jag älskade Herren Gud mer. Och för att bevisa min kärlek och att den är sann välkomnade jag min kroppsliga död Gud till ära.

Sankt Clemens 1

2008-03-07T13:08:00.001+01:00

Tre slags vatten

De heligas död är dyrbar i Herrens ögon (jfr Ps 116:15). Må syndaren lyssna, se det med grämelse, skära tänder och tyna bort (Ps 112:10). Snärjd i sin slughet (jfr Job 5:13) grävde han sin egen grop och föll i egen fälla (Ps 7:16), ty genom djävulens avund kom döden in i världen (Vish 2:24). Men de heligas död blev dyrbar. Lyssna, livets fiende! Var uppmärksam, dödens upphovsman! Vad är hädanefter ditt bedrägeri värt, vad kan din ondska ställa till med? För att öka ditt förtret samverkar allt till det goda för dem som Gud har kallat att bli heliga (jfr Rom 8:28 Vulg.).
Det går inte annorlunda för döden, som är ditt verk. Martyren vars högtid vi firar i dag har segrat över dig genom sin kroppsliga död. Ja, han gjorde en dygd av nödvändigheten och förvandlade syndens lön till förtjänstfull härlighet, när han visade sig vara trogen i smått (Luk 19:17) och befanns vara värdig att anförtros mycket (Matt 25:21).
Ja, det var verkligen lite som denna saliga själ tidigare hade fått i jämförelse med den härlighet (jfr Rom 8:18) som han fick i dag genom sitt lidande. All världens njutning, all dess härlighet och allt som man kan ha lystnad till (1 Joh 2:16) är verkligen lite jämfört med denna lycka, ära och salighet. Kanske borde man säga ingenting i stället för lite: en dimma som syns en kort stund (Jak 4:14).
Den salige Clemens hade förnämt ursprung, omfattande tillgångar, stort arv och mesta möjliga kunskap, varför han betraktades som en av sin tids mest framstående filosofer. Allt det hade han fått av Herren, ja också det är Herrens gåvor. Han bevisade sin trofasthet mot Gud som hade gett honom så mycket genom att av kärlek till honom förakta och betrakta det som värdelöst skräp för att vinna Kristus (Fil 3:8).

Paulus omvändelse II:2

2008-03-06T09:28:00.002+01:00

Mildhet, detta slag av yttre ringhet som jag tidigare talade om, är lättare att uppfatta och anbefalls oss på tre sätt i Paulus omvändelse. Vår mildhet är nämligen utsatt för angrepp från tre fiender: förolämpande ord, materiell förlust och kroppslig skada. På dessa tre områden visar sig tålamod och mildhet (2 Kor 6:4), och deras motståndskraft bevisas av att de utstår dessa tre angrepp utan att vackla. Man kan se hur Paulus i dessa tre prövningar visade sig vara Paulus från början av sin omvändelse, det vill säga han var redan då mild och tålamodig. Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det är hårt för dig att spjärna emot udden (Apg 9:4). Förvisso, hårda, förebrående och hotfulla ord, och kroppsligen blev han slagen till marken (Apg 9:4). Medförde hans prövning även materiell förlust? Ja, han förlorade ju synförmågan. Det är skrivet att han inte kunde se (Apg 9:8). Job, som av Gud betraktades som modell för denna dubbla dygd, fick erfara och visa tålamod på dessa tre områden.
Men jag överlåter åt er att reflektera över detta. Jag nöjer mig med att göra er uppmärksamma på att omvändelse till stor del består av mildhet, till skam för dem som borde vara omvända, men som lever ett allt igenom fördärvligt och bortvänt liv med kroppslig skadegörelse, materiell förlust och vad värre är förolämpande ord.

SLUT

Paulus omvändelse II:1

2008-03-05T13:07:00.005+01:00

Andra predikan

I dag blev Paulus omvänd, eller snarare var det så att Saul blev Paulus. Något liknande hände med det barn i evangeliet, om vilket Jesus sade: Om ni inte omvänder er och blir som detta barn kommer ni aldrig in i himmelriket (Matt 18:3). Kanske talade han om sig själv, stor Herre och värd att bli högt prisad (Ps 48:2), som blev oss given som ett litet barn. För närvarande framstår han inte som stor, utan som liten för att genom sin person ge oss ett intagande och verksamt exempel på nödvändig ringhet.
Omvänd dig därför till detta barn, min broder, för att själv bli som ett barn. Du blir själv som ett barn genom att omvända dig. Lägg märke till hur tydligt han visar dig barndom som genuin form för omvändelse genom att inbjuda till att ta efter det i honom som är som ett barn, när han säger: Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta (Matt 11:29). Ödmjukhet och mildhet är ringhetens två sidor: till det yttre mildhet och till det inre ödmjukhet. Även om båda dygder gör oss ringa, är de ingalunda små, ty detta är den enda undervisning som vi får av detta barn som är stort i sin ringhet.
I dag blev Paulus omvänd. I dag upphörde han att vara Saul. I dag fick han ett ödmjukt och milt hjärta. Hans bekännelse bevisade hans ödmjukhet, när han utropade: Vad vill du att jag skall göra? (Apg 9:6). Men den bevisades än mer av den stora nåd som han fick, vilken skulle ha varit mindre, om inte hans ödmjukhet hade varit så stor.

Paulus omvändelse I:8

2008-03-04T13:46:00.001+01:00

Därefter blir Ananias ålagd att lägga sina händer på Saul. Men han samtycker inte genast, ty han är erfaren. Kom ihåg att Paulus själv i sin tur förmedlade denna grundsats till sin lärjunge: Lägg inte förhastat dina händer på någon (1 Tim 5:22). Herren sade till Ananias: I en syn har han sett en man lägga sina händer på honom för att han skall se igen (Apg 9:12). Bröder, fast Paulus såg detta återfick han inte genast synförmågan. Kanske väntade han inte Ananias hand för att han hade sett honom komma i en dröm? Bröder, detta säger jag av fruktan för att det bland er kan finnas någon som haft en dröm och betraktar sig som upplyst, och som i stället för att vänta på att man tar honom vid handen erbjuder sig själv att leda andra.

Den som ännu inte blivit anförtrodd ett uppdrag (2 Kor 4:1) och som inte fått i uppdrag att se och förutse för dem som visserligen har ögon men som ingenting ser (jfr Ps 115:5) - varför försöker han att erbjuda sig för denna uppgift, om inte för att han tänker fåfänglighet (Ps 2:1) och endast när fåfänga drömmar. Bröder, låt oss undvika denna last. Låt oss vad oss anbelangar vara enkla och ödmjuka och låta oss ledas vid handen. Låt oss av Herren Kristus lära oss mildhet och ödmjukhet. Honom tillkommer ära och härlighet i evighet. Amen

Paulus omvändelse I:7

2008-03-04T08:30:00.001+01:00

Herre, vad vill du att jag skall göra? Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra (Apg 9:6). O, vishet, du styr allt skickligt (Vish 8:1). Den som du vänder dig till, sänder du till en människa för att utröna din vilja för att så framhäva nyttan av att leva i gemenskap. När hon väl har blivit undervisad av en människa, vet hon hur hon skall bistå sina medmänniskor enligt den nåd som hon har fått (1 Kor 3:10).
Gå in i staden. Bröder, ni ser att det inte är utan Guds plan som ni gått in i denna härskarornas Herres stad (Ps 48:9) för att här lära er vad som är hans gudomliga vilja. Han som har ingett dig frälsningsbringande fruktan och som har omvänt ditt hjärta till att önska vad han vill är densamme som säger: Stig upp och gå in i staden.
Lyssna till hur tydligt fortsättningen av texten tillråder dig frivillig enkelhet och kristen mildhet. Fast hans ögon var öppna kunde han inte se. Hans reskamrater tog honom vid handen och ledde honom (Apg 9:8). Saliga blindhet, ty hans ögon, som till hans olycka hade varit seende då han gjorde ont, blev till slut till hans frälsning förblindade efter hans omvändelse.
Tre dagar tillbringade han utan att äta (Apg 9:9) i ständig bön (Apg 9:11), vilket passar särskilt dem som just lämnar det världsliga livet utan att ännu kunna andas himmelsk tröst. Må även de tålmodigt vänta på Herren (2 Tim 4:2). Må de ständigt bedja (1 Thess 5:17), söka, begära och bulta (Matt 7:7-8), ty den himmelske Fadern hör dem i rätt tid (Ps 145:15). Han glömmer dem inte för alltid (Ps 13:2). Han kommer och dröjer inte (Hab 2:3). Förtrösta, om du måste vänta tre dagar utan att ha någonting att äta. Herren är nådig och barmhärtig och han överlåter dig inte åt fasta (Mark 8:2-3).

Paulus omvändelse I:6

2008-03-03T08:05:00.004+01:00

Vem är du, Herre? Han fick till svar: Jag är Jesus från Nasaret, den som du förföljer (Apg 9:5, 22:8). Jag är din Frälsare och du går förlorad genom att förfölja mig. Jag är den, om vilken din lag som du är förtrogen med, förkunnat: Han skall kallas nasaré (Matt 2:23). Men du är okunnig om att profetian redan gått i uppfyllelse.
Paulus svarade: Herre, vad vill du att jag skall göra (jfr Apg 9:6). Dessa ord vittnar om ett fulländat samtal: Mitt hjärta är redo, sade han, mitt hjärta är redo (Ps 57:8). Utan dröjsmål skyndar jag att lyda dina bud (Ps 119:60). Herre, vad vill du att jag skall göra? Kortfattat, men meningsfullt, levande och verksamt (Heb 4:12), värt att helt ta till sig (1 Tim 1:15). Få människor ger prov på en så fullkomlig lydnad och ger avkall på sig egen vilja på ett sådant sätt att de inte längre själva förfogar över sitt hjärta. De söker aldrig vad de själva vill, utan det som Herren vill och de upprepar oupphörligen: Herre, vad vill du att jag skall göra? Eller som Samuel: Tala, Herre, din tjänare hör (1 Sam 3:10).
Tyvärr möter man oftare sådana som snarare tar efter den blinde i Evangeliet än den nye aposteln. Herren frågade denne blinde: Vad vill du att jag skall göra för dig? (Mark 10:51). Herre, du är verkligen barmhärtig och har stor medkänsla (jfr Ps 86:13). Herren frågade tjänaren för att kunna göra vad denne önskade? Men den blinde var verkligen blind! Han fattade ingenting, blev inte upprörd och utropade inte: Tvärtom, Herre, säg mig du, vad du vill att jag skall göra. Det är tillbörligt och rätt att jag gör din vilja, och inte du min (Luk 22:42).
Bröder, ni ser hur nödvändigt det är att i detta sammanhang omvända sig. Det gäller fortfarande, ty många är så svaga och förvända att man måste fråga dem, vad de vill och säga: vad vill du att jag skall göra för dig, i stället för att de själva frågar: Herre, vad vill du att jag skall göra? Kristi tjänare och ställföreträdare måste utröna vad dessa människor vill få sig ålagt, ty själva frågar de inte vad deras andlige rådgivare vill. De lyder inte utan förbehåll, de är inte benägna att hörsamma allt, de har inte för avsikt att följa Kristus i allt, han som kom inte för att göra sin vilja utan Faderns (Joh 6:38). De överlägger och begrundar för att avgöra när de skall lyda den som bestämmer, eller snarare när deras andliga rådgivare skall rätta sig efter sig efter deras vilja.
Även om de kan konstatera att man har fördrag med dem och anpassar sig efter deras svaghet, må de göra framsteg på detta område och att skämmas över att alltid bete sig som barn. Om de en dag inte vill höra: Vad mer kunde jag ha gjort för er, som jag inte redan har gjort? (Jes 5:4). Må de inte missbruka sin överordnades tålamod och välvilja, så att all fördragsamhet som man har haft med dem slutligen kulminerar i ett berättigat avståndstagande.

Paulus omvändelse I:5

2008-03-02T08:12:00.001+01:00

Saul, Saul, varför förföljer du mig? Och hans svarade: Vem är du, Herre?(Apg 9:4-5). Så får vi veta att han blev kringgjuten av ett ljus som inte blev ingjutet i honom. Paulus hörde Herrens röst, men såg inte hans ansikte. Han blev förberedd för att tro eller som han senare lärde: tron bygger på det som man hör (Rom 10:17).
Vem är du? frågande han. Han förföljde nämligen någon som han inte kände och han fick möta förbarmande just därför att han handlade i denna okunnighet, i sin otro (1 Tim 1:13). Bröder, lär av detta att Gud är en rättvis domare (2 Tim 4:8) och inte bara tar hänsyn till vad vi gör, utan även vår avsikt. Men akta er för att bagatellisera ett fel, oavsett hur obetydligt det är, som man kan förebrå er att ha gjort medvetet. Må ingen säga i sitt hjärta: ”Det är bara småsaker, så jag behöver inte bättra mig. Det är inte så allvarligt att förbli i dessa ursäktliga och obetydliga synder.” Bröder, detta är obotfärdighet och hädelse mot den helige Ande, den hädelse som är oförlåtlig (Mark 3:29). Det är sant att Paulus var en hädare (1 tim 1:13), men inte mot den helige Ande, ty han handlade av okunnighet i otro. Nej, han hädade inte den helige Ande och därför fick han möta förbarmande.

Paulus omvändelse I:4

2008-03-01T17:21:00.002+01:00

Mina kära bröder, jag befarar att det bland oss kanske finns någon som förföljer Herren, ty förnuftet säger att den som sätter hinder i vägen för frälsning förföljer honom. Skall jag tacka min broder för min själs frälsning, om han serverar mig en dryck som är förgiftad med broderligt förtal? Förtalare sägs med rätta vara förhatliga i Guds ögon (Rom 1:30) liksom förföljare.
Och vad skall man tänka om den som genom sitt exempel får andra att slå sig till ro, förvirrar dem genom att vara besynnerlig, stör dem genom att indiskret vilja veta allt, besvärar dem genom bristande tålamod och missnöje eller på något vis bedrövar Guds Ande (Ef 4:30) som har sin boning i dem genom att förleda någon av de små som tror på honom (Matt 18:6)? Det torde otvetydigt innebära att förfölja Herren! För att även Kristi förföljares brott och namn skall vara fjärran från oss, besvär jag er, bröder, att vi alltid vara vällvilliga och milda. Låt oss tålmodigt ha fördrag med varandra och uppmuntra varandra att göra det som är det bästa och mest fullkomliga. Finns det någon som tjänar Herren och som tror att det räcker med att inte förfölja honom och att inte göra honom till viljes? Vilken belöning från Herren kan den människa vänta sig som visserligen inte motarbetar honom, men som inte heller engagerar sig för honom? Den som saknar iver och mod och helt enkelt nöjer sig med att vara varken för eller mot Gud, må lyssna till Herrens ord: Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar (Luk 11:23).

Paulus omvändelse I:3

2008-02-29T08:48:00.002+01:00

Bröder, känn igen dem som hindrar själarnas frälsning och akta er för att vara tillsammans med dem. Deras ogärning är fruktansvärd och den överträffar deras brott som lade sina skändliga händer på ärans Herre (Ps 29:3). Förföljelsens tid såg ut att vara över, men det är uppenbart att förföljelse av de kristna och följaktligen även av Kristus aldrig upphör. Värre är, att de som i dag förföljer Kristus är de som kallas kristna. Dina vänner och närmaste har tagit avstånd ifrån dig (jfr Ps 38:12).
Hela det kristna folket, små och stora (1 Mos 19:11), tycks ha ingått en sammansvärjning mot dig: från fotbladet ända upp till huvudet finns intet helt (Jes 1:6). Lagöverträdelse har utgått från de äldste som var domare (Dan 13:1), vilka representerar dig och som man ser leda ditt folk. Man kan inte ens säga: Det går prästen som folket (jfr Jes 24:2), ty prästen är inte värdig folket. Ack, Herre! De första att förfölja dig är de som vill leda och bestämma (3 Joh 9) i din kyrka. De har intagit Sionsborgen (2 Sam 5:7), bemäktigat sig fästningen och sedan i frihet och med fullmakt stuckit staden i brand (Dom 1:8). Deras bedrövliga livsföring får ditt ömkansvärda folk att bringas på fall.
Men deras skadlighet är inte begränsad till detta. Kanske finns det någon som är tillräckligt underrättad om och varnad av Herrens förmaning och som bemödar sig om att iaktta hans påbud men som inte handlar efter dem (Matt 23:3). Det klerikala rangsystemet (sacri gradi) ger tillfälle till oärligt berika sig (Tit 1:7) och tron värderas efter vad den inbringar. Det finns människor vars överflödande fromhet består i att få eller snarare tillskansa sig ansvar för så många själar som möjligt. Men själva uppgiften bryr de sig inte mycket om, ty själarnas räddning är deras minsta bekymmer. Kan man tänka sig en värre förföljelse av själarnas Frälsare? Andra handlar ondskefullt mot Kristus och i vår tid finns det många antikrist. Särskilt grym framstår den förföljelse som utgår från hans tjänare med tanke på de välgärningar och den makt som han har gett dem. Det hindrar emellertid inte många andra kristna från att många gånger, på många sätt (Heb 1:1) och av olika anledningar handla mot sina medmänniskors frälsning.
Allt detta ser Kristus i tystnad. Allt detta lider Kristus utan att visa det. Även vi bör sluta ögon och öron, särskilt som det handlar om våra präster med hög rang och kyrkans biskopar (praelati nostri et magistri ecclesiarum). De vill själva ha det så. De föredrar att nu undslippa människors dom och en gång få den fruktansvärda dom som är reserverad för dem som leder andra och den fruktansvärda bestraffning som är förbehållen dem som har makten i sin hand.

Paulus omvändelse I:2

2008-02-28T12:41:00.002+01:00

Lukas skriver att han plötsligt omgavs av ett bländande ljussken från himlen (Apg 9:3). I sanning den gudomliga godhetens ovärderliga ynnest! Den upplyser med ett himmelskt sken till det yttre honom som är oförmögen att i sitt inre bli upplyst. Han blev kringgjuten av det gudomliga ljus som han var oförmögen att få sig ingjutet.
En röst hördes (Mark 1:11). Vittnesbörd från ljus och röst är trovärdiga och man kan inte ifrågasätta en sanning som samtidigt tränger in genom både ögats och örats fönster. Så skedde även vid Jordan, då en duva visade sig ovanför Herrens huvud och en röst lät sig höras (Matt 3:13-17). Och även på berget där Kristus förklarades inför sina lärjungar. De såg ett ljus och hörde samtidigt Faderns röst (Matt 17:1-6).
Saul, Saul, varför förföljer du mig?(Apg 9:4). Han blev verkligen tagen på bar gärning. Ingen möjlighet att komma undan och ingen idé att neka. I handen hade han brevet (Apg 9:2) som styrkte hans grymma uppdrag, avskyvärda myndighet och orättfärdiga makt.
Varför förföljer du mig? sade rösten. Var det inte Kristus som han förföljde genom att döda Kristi lemmar (1 Kor 6:15) på jorden? Om de förföljde Kristus, som spikade fast hans heliga kropp på korset (Kol 2:14), gjorde han detsamma som var upptänd av ett grymt hat mot kyrkan, som är Kristi kropp (Kol 1:24). Ja, även hon är hans kropp. Om Kristus utgav sitt blod (Heb 9:12) som pris för själarnas befrielse (Ps 49:9), tycker du inte att den som genom ond påverkan, dåligt exempel och anstötligt beteende vänder bort de själar från honom som han har återlöst, förföljer honom än mer än de judar som lät utgjuta hans blod?

Paulus omvändelse I:1

2008-02-26T22:32:00.003+01:00

Hur vi skall ta Paulus omvändelse som exempel

Bröder, i hela kyrkan firas i dag med högtidlig glädje hedningarnas lärare (1 tim 2:7). Vi kan se de många grenar som vuxit fram ur denna rot. När Paulus själv hade blivit omvänd blev han ett redskap för hela världens omvändelse (Rom 1:8). Medan han fortfarande var kvar i sin köttsliga natur (Rom 8:8), men inte längre levde efter den, omvände han många till Gud genom sin förkunnelse. Och när han nu lever saligare än tidigare i och hos Gud får han fortfarande genom exempel, bön och undervisning människor att omvända sig. Därför firar vi regelbundet åminnelsen av hans omvändelse och han är till fromma för alla dem som bevarar hans minne.
Hågkomsten rymmer för syndaren hopp om förlåtelse, vilket stimulerar till botgöring och den som redan gör bot får vid detta tillfälle ett utmärkt exempel på omvändelse.
Kan man förtvivla, även om ens överträdelse är allvarlig, när man hör att Saul, som ännu rasade av mordlust mot Herrens lärjungar (Apg 9:1) omgående blev ett utvalt redskap (Apg 9:15)? Vem kan under tyngden av sin orättfärdighet säga: Jag är inte i stånd att resa mig och att komma på bättre tankar, när jag på vägen ser den grymmaste av förföljare, som med hatfullt hjärta törstar efter de kristnas blod, förvandlas och bli den mest hängivna förkunnaren? På ett enastående sätt visar oss hans omvändelse både stor barmhärtighet och verksam nåd.

Septuagesima II:3

2008-02-25T08:24:00.001+01:00

Vårt förstånd har inte längre denna frihet, utan måste kämpa på alla fronter. Banaliteter är som klister och håller den fågen. Den betraktas som ovärdig och blir avvisad av västentligheter så att den inte utan smärta kan vända sig bort från de förstnämnda och får inte tillträde till de sistnämnda annat än sällan och aldrig utan tandagnisslan. De som står efter min själ (Ps 38:13) brukar så mycket våld mot den att den vill skrika: Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? (Rom 7:24). Därför kan jag inte äta utan att sucka (jfr Job 3:24), ty himmelriket lider under våld och våldsamma människor rycker det till sig (Matt 11:12 Vulg.).
Det återstår ingenting annat än att vänta på enheten i framtiden och att uthärda söndringen nu, så som Adam föll i sömn under kontemplation och sedan urskiljde djuren genom att namnge dem. Något liknande kan man läsa om Abraham som efter att ha offrat inte styckade fåglarna i två hälfter utan endast djuren (1 Mos 15:10). Samma sak med Martha som oroade sig för mycket även om endast en sak behövdes. Ja, bara en sak är nödvändig, absolut nödvändig, ty det är den bästa delen som inte blir oss fråntagen (Luk 10:41:42).
Söndringen upphör när allting fulländas (Gal 4:4) och alla den heliga staden Jerusalems invånare lever i fullkomlig enhet (Ps 122:3). Under tiden är vishetens ande (Jes 11:2) inte bara en enda utan även mångfaldig genom att ge styrka åt det inre i enhet och prövar det yttre för att särskilja det. Du finner denna dubbla företeelse i den tidiga kyrkan: Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ (Apg 4:32), vilket betyder att man inte delade fåglarna i två halvor (jfr 1 Mos 15:10), men man delade ut åt var och en efter hans behov (Apg 4:35), så att djuren delades.
Bröder, må även enhet råda hos oss. Må vi vara ett hjärta i en och samma kärlek, söka ett och detsamma, vara fästade vid ett och detsamma, och leva i ett och samma sinnelag. Så kommer yttre söndring att vara ofarlig och kommer inte att förorsaka förargelse. Det är tänkbart att vi inte tål lika mycket och har olika hållning till jordiska ting. Det är även tänkbart att vi för närvarande har olika nådegåvor (jfr Rom 12:6) och att vi är kallade till olika uppgifter (jfr Rom 12:4), men inre enhet och enighet skall förena och stärka mångfalden genom kärlekens bindemedel (glutinum) och fredens band.

Septuagesima II:2

2008-02-24T16:50:00.003+01:00

Detta säger jag utan att utesluta andra uppfattningar, om det finns stöd för dem i helgonens skrifter. Jag tror inte att det var en vanlig dröm som liknade våra drömmar, ty våra beror inte på kontemplativ hänförelse eller kärleksfull barmhärtighet, utan på svaghet. Nej, det är varken sanning eller kärlek som får oss att sova, utan behov. Ett tungt ok har lagts på Adams söner (Syr 40:1). Inte på Adam i början, men nu på hans barn. Vad är inte tungt för de stackare, för vilka själva livet är en börda? Och för de människor - även om få verkar vara medvetna om det och knappt någon känner av det – för vilka det är en outhärdlig börda att använda sinnesorganen, om man inte låter kroppen få vila?
Finns det något under solen som inte är möda, smärta och bedrövelse för själen (Pred 1:14-18), när till och med det mest angenäma, t. ex. kroppsrörelser och sinnesförnimmelser, är mödosamma? Tvivelsutan är det ljuvt för själen att vara förenad med kroppen, vilket uppenbaras vid den smärtsamma skilsmässan, då kroppen bryts ner och det blir fullständigt outhärdligt för själen att inte kunna ge den liv.
Det är förvisso inte kroppen i sig, utan den förgängliga kroppen som är en börda för själen (Vish 9:15- se Augustinus Gudsstaten, XIII och XVI).) Detta tyder på att vår urfaders själ var fri från denna belastning, då den rådde över en oförstörd kropp. Gud hade gett Adam frihet, så att han befann sig mellan det mest upphöjda och det lägsta och utan svårighet hade tillgång till det förstnämnda och även kunde stiga ner till det sistnämnda utan att vara lockad eller tvingad därtill. Han hade tillgång till det förstnämnda genom sitt vakna förstånds naturliga renhet och kunde bedöma det sistnämnda med suverän auktoritet. Alla djur fördes fram inför Adam för att han skulle se vad han skulle kalla dem (1 Mos 2.19). Det var inte nyfikenhet som fick honom att se dem.

Septuagesima II:1

2008-02-23T08:45:00.001+01:00

Andra predikan

En trefaldig sömn

Då lät Herren en tung sömn falla på Adam (1 Mos 2:21). Likaså på sig själv, som hade gjort sig till den andre Adam. Skillnaden är inte så liten. Den första Adam somnade in under en kontemplativ hänförelse, Kristus på grund av kärleksfull barmhärtighet. Ursprunget till den första sömnen var sanning, kärlek till den andra, men Herren är båda enligt evangelisten Johannes: Gud är kärlek (1 Joh 4:16) och Herren själv sade: Jag är vägen, sanningen och livet (Joh 14:6).
Ingen, inte ens någon som är blott namnkristen, kan betvivla att Kristi sömn är ett resultat av hans kärlek. Kristus lade sig som ett segrande och ej besegrat lejon (1 Mos 49:9) med den makt han hade att ge sitt liv och att av fri vilja ta emot dödens sömn (jfr Joh 10:18).
Men vad skall man tänka och säga om den sömn som Herren lät falla på Adam, och som under sömnen tog ett revben ur hans sida för att forma kvinnan, utan att denne kände någon smärta (1 Mos 2:21-22)? Jag tror, att han somnade endast på grund av att han kontemplerade den oföränderliga sanningen och den gudomliga vishetens djup, vilket övergår mänsklig förmåga att förstå. Det är den bästa tolkningen man kan göra av hans egna ord. När han vaknade upp lät han förstå till vilket djup han hade stigit ner, som om han berusad hade lämnat en vinkällare (jfr Höga v 2:4) och ”hävde ur sig” det stora mysterium (1 Tim 3:16) som aposteln så mycket senare såg mellan Kristus och kyrkan (Ef 5:32): Den här gången är det ben av mina ben (1 Mos 2:23). Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall bli ett ( Ef 5:31). Tror du att han hade sovit djupt, när han kunde uttrycka sig så, när han vaknade upp? Skulle han inte ha kunnat utropa: Jag sover, men mitt hjärta är vaket (Höga v 5:2)?

Septuagesima I:5

2008-02-22T12:16:00.000+01:00

Ett första hinder som tar oss mycket i anspråk är vår eländiga kropps alla behov, t. ex. sömn, mat, kläder och liknande som ofta avleder oss från andliga övningar. Ett andra hinder är hjärtats laster som vi dagligen erfar inom oss själva, lättsinne, misstänksamhet, avund, otålighet, önskan att få beröm och dylikt.
Ett tredje och fjärde hinder utgörs av rikedom och motgångar i världen. Den förgängliga kroppen är en börda för själen, det jordiska höljet tynger sinnet med alla dess tankar (Vish 9:15). Se upp åt båda håll och akta dig för frestelsens fälla. Sök rättfärdighetens vapen till försvar både åt höger och vänster (jfr 2 Kor 6:7).
Vår okunskap är ett femte hinder, som är allvarligt och farligt. Vi är ofta så osäkra på vad vi skall göra, att vi inte ens vet vad vi skall be om (Rom 8:26).
Sjätte hindret är vår fiende som går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka (1 Pet 5:8). Må vi bli befriade från dessa sex hinder för att i det sjunde inte drabbas av det onda och överraskas av faror bland falska bröder (2 Kor 11:26). Må de onda andarna (Luk 8:2) vara de enda som angriper oss med sina förslag. Men må inte även människor skada oss genom dåligt exempel, olämpliga råd, smicker, skvaller och en massa annat.
Ni ser hur väl vi behöver den helige Andes sju gåvor för att undkomma dessa sju faror (Jes 11.2), som gör det svårt för oss att tillämpa de tio buden. Det är på grund av dessa sju hinder som vi med bedrövelse firar septuagesima med botgöring. Det är också därför som vi i liturgin avstår från att sjunga halleluja och läser berättelsen om människans sorgliga överträdelse från början.

Septuagesima I:4

2008-02-21T08:24:00.001+01:00

Bröder, så är det. För närvarande blir oss allt givet med vikt, antal och mått (Vish 11:20), men det kommer en dag då detta skall upphöra. Om antal läser vi att Guds vishet är utan gräns (Ps 147:5) och på ett annat ställe hos samme profet att det finns ständig ljuvlighet i din högra hand (Ps 16:11). Lyssna även till vad aposteln säger om vikt som inte kan vägas, när han talar om en omätlig vikt av evig härlighet (jfr 2 Kor 4:17). Du hör att han talar om en evig vikt, men lägg märke till att han först säger att den är omätlig. På liknande sätt hör jag Kristus utlova ett mått som inte kan mätas: Ett gott mått, packat, skakat och rågat (Luk 6:38).
Men när sker detta? Utan tvekan vid slutet av innevarande septuagesima, det vill säga vår tid i fångenskap (vårt jordiska liv och kyrkans tid – översättarens anm.). Vi läser att fångenskapen i Babylon för Israels barn varade i 70 år (Jer 29:10). Därefter återvände de hem och då återuppbyggdes staden och templet. Men, bröder, när skall vår fångenskap ta slut? Den har pågått så många år, alltsedan världens skapelse (jfr Matt 24:21). När blir vi befriade från detta slaveri (jfr Rom 8:21)? När får vi se den heliga staden Jerusalem återuppbyggas (Tob 13:11)? Förvisso när septuagesima är över, septuagesima som är ett resultat av 10 multiplicerat med 7 på grund av de tio buden och de sju hinder som bromsar vår lydnad.

Septuagesima I:3

2008-02-20T12:31:00.003+01:00

Bröder vi firar i dag början av septuagesima (förfastan), en benämning som är väl känd i hela kyrkan. Men jag kan bekänna för er, mina älskade, att detta ord får mig att våndas och min själ blir bedrövad, när jag tänker på detta fädernesland, där det inte finns antal, mått eller vikt (Vish 11:20). Hur länge skall jag ännu få ta emot allt med vikt, mått och antal, som är gott för kropp och själ? Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl (Luk 15:17). Också jag har hört det som blev sagt till Adam om näring för kroppen: Du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett (1 Mos 3:19). Men även om jag arbetar blir brödet vägt, drycken mätt och portionerna räknade.
Så är det när det gäller föda för kroppen, men hur är det med den andliga näringen? Innan jag äter suckar jag, och må jag efter att jämrat jag och gråtit få åtminstone en liten del av den himmelska festmåltiden och som en liten hund få äta de smulor som faller från deras herrars bord (Matt 15:27).
Jerusalem, den store konungen stad (Ps 48:3), du som mättas med finaste vete (Ps 81:17) och som gläds av flodens strömmar (Ps 46:5), i dig finns varken vikt eller mått, endast mättnad och överflöd. Du känner inte ens antal, ty alla har med dig del i honom som är varats ursprung (cuius participatio eius in idipsum).
Men jag som helt och hållet är underkastad förändring och antal, när blir det mig givet att nå denna stad dit jag längtar? När blir jag mättad av att se din härlighet (jfr Ps 17:15)? När får jag berusa mig av rikedomen i ditt hus (jfr Ps 34:9)? När får jag dricka från dina välbehagliga strömmar. Ty de droppar som nu faller till jorden är så få (jfr Ps 72:6) att jag inte ens kan svälja min saliv (Job 7:19 Vulg.).

Septuagesima I:2

2008-02-19T09:32:00.000+01:00

Det viktigaste som ger oss stöd för vår tillit och grund för vårt hopp är det som vi inledningsvis nämnde, nämligen: Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord (Joh 8:47).
Man möter ibland människor som lyssnar till Guds ord, men på ett sätt som om det som sägs inte angår dem. Det ger dem inte ledning, tränger inte in i deras hjärta, ifrågasätter inte deras livsföring och de frågar sig inte om det som de får höra inte är ämnat just för dem. Ja, det händer till och med att Guds ord, som är levande och verksamt (Heb 4:12) och riktar sig efter eget gottfinnande och inte efter talarens, öppet angriper förslavande laster, men dessa människor låtsas inte förstå och vänder bort hjärtats blick, eller hittar på vad som helst för att urskulda sig och de stackarna bedrar sig själva. Hos dem ser jag inga tecken på frälsning (jfr Vish 16:6). Nej, jag befarar att de inte är av Gud och att de därför inte lyssnar till hans ord.
Jag tackar Gud för att jag hos er, bröder, finner öron som lyssnar (Matt 11:15), ty resultatet är att ni utan dröjsmål bättrar er. Och jag kan försäkra er, att jag förnimmer ert intensiva intresse när jag talar till er. Ju glupskare ni dricker ordets mjölk, desto mer uppfyller den helige Andes kraft mitt bröst med denna mjölk. Ju snabbare ni dricker det som jag erbjuder er, desto mer får jag att ge. Det är anledningen till att jag predikar oftare än man brukar göra i vår orden. Jag vet vem som sade: Kostar det mer skall jag betala dig på återvägen (Luk 10:35).

Septuagesima I:1

2008-02-18T16:52:00.000+01:00

Första predikan
De tio buden och sju hinder som fjärmar oss från dem

Bröder, jag finner stor tröst i Herrens ord: Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord (Joh 8:47) och eftersom ni är av Gud, lyssnar ni gärna.
Jag vet att det på ett annat ställe i Skriften står: Av honom och genom honom och till honom är allting (Rom 11:36). Men de som med Johannes ord har blivit födda icke av kroppens vilja, utan av Gud (Joh 1:13) är av honom på ett annat sätt, vilket får Johannes att skriva i ett brev: Den som är född av Gud syndar inte. Hans himmelska födsel bevarar honom (1 Joh 5:18). Ett annat sätt för att säga att han inte syndar, det vill säga, inte framhärdar och förblir i synd (jfr Rom 6:1), ty hans himmelska födelse, som är ofelbar, bevarar honom, så att han inte går förlorad. Eller det förefaller som om han inte syndar, därför att synden inte blir honom tillräknad (jfr Rom 4:8) och på så vis bevaras han av sin himmelska födelse.
Men vem kan berätta om denna födelse? Vem kan påstå: Jag hör till de utvalda, jag har en plats bland dem som blivit förutbestämda för livet, jag hör till barnaskaran”? Ja, jag undrar, vem kan tala så, när Skriften säger: Om en människa går kärlek eller hat till mötes, det vet hon inte (Pred 9:1). Nej, därom vet vi ingenting med säkerhet, men genom vårt tillitsfulla hopp plågas av inte tvivel och ångest. Vi har fått vissa fingervisningar och tydliga tecken som lovar frälsning (Vish 16:6) att den som har fått dem tveklöst hör till de utvaldas skara. Därför säger jag att dem Gud har utvalt har han också bestämt till att formas efter hans sons bild (Rom 8:29). Därför får de människor som saknar denna visshet på grund av orolig väntan tillitens nåd som tröstar dem.
Därför skall vi alltid vara vaksamma och böja oss ödmjukt med fruktan och ängslan (1 Kor 2:3) under Guds starka hand (1 Pet 5:6). Ty vi kan åtminstone delvis veta vad vi är, men det är omöjligt för oss att veta vad vi kommer att bli. Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller (1 Kor 10:12), framhärda och fortskrida i detta sätt att leva (ordenslivet), vilket är ett frälsningens tecken och bevis på att vara förutbestämd.

Mellanrum

2008-02-18T08:48:00.000+01:00

Predikningarna under fastan är redan bloggade, liksom utläggningen av psalmen Qui Habitat. Återstår två söndagspredikningar under förfastan, Septuagesima.

Predikan för abbotarna 7

2008-02-17T09:08:00.000+01:00

Hans innersta tankar måste därför stå i samklang med hans yttre beteende. Hur kan man vara utsidigt ödmjuk och insidigt i sitt hjärta högmodig och inbilla sig att man är vis, dygdig och helig? Den som bara ger sken av att endast förtrösta på Guds godhet är onekligen en hycklare. Lägg märke till hur dessa tre dygder – hjärtats renhet, gott samvete och uppriktig tro (1 Tim 1:5) stämmer överens med det som samme apostel skriver på ett annat ställe: Mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig och han fortsätter: Inte heller dömer jag mig själv. Mitt samvete är rent (1 Kor 4:3) och anklagar mig inte för att tänka bara på mitt i stället för Jesu Kristi sak (Fil 2:21). Och om det är mig likgiltigt att dömas av er, beror det på att jag har ett gott samvete och lever oklanderligt (1 Tim 3:2). Den som dömer mig är Herren (1 Kor 4:4). Det är således endast till honom som jag sätter mitt hopp (Ps 73:28), han som böjde sig ödmjukt under Guds starka hand (1 Pet 5:6).
Jag överlåter åt er att bedöma, om det som jag just har sagt kan jämföras med de tre frågor som Herren ställde till Petrus: älskar du mig, älskar du mig, älskar du mig? (Joh 21:15-17). Det handlar om den kärlek som kommer från ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro (1 Tim 1:5). Med rätta blir han som stiger i båten för att bli människofiskare (Matt 4:19) tillfrågad om han älskar.

SLUT

Predikan för abbotarna 6

2008-02-16T08:31:00.000+01:00

De överordnade är de som for på skepp över havet och drev handel på de stora vattnen (Ps 107:23). De avstår från den relativa trängseln på bron eller att vada för att fritt kunna komma och gå, bistå den ene och den andre allt efter behov, leda och organisera dem som tar bron eller vadar, upptäcka och avvärja faror, stimulera de ljumma och stödja de modlösa. De kastas mot himlen och mot djupen (Ps 107:26), det vill säga ägnar sig ibland åt andliga ting och ibland åt att döma fruktansvärda och infernaliska handlingar.
Men finns den båt som klarar så grov sjö och seglar säkert bland sådana faror? Stark som döden är kärleken, lidelsen obeveklig som graven (Höga v 8:6) liksom det står på ett annat ställe: Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken (Höga v 8:7).
De överordnade (praelati) behöver denna solida båt som har tre plankor i bordläggningen, vilka enligt Paulus undervisning är: kärlek som kommer ur rent hjärta, gott uppsåt och uppriktig tro (1 Tim 1:5).
Den överordnade har hjärtats renhet om han hellre vill tjäna än att vara chef (prodesse – praeesse). I sin ämbetsutövning skall han avstå från att söka sitt eget bästa (1 Kor 10:33), världsliga ärebetygelser och dylikt, och i stället endast behaga Gud och tänka på själarnas frälsning.
Förutom att ha en ren intention måste han leva oförvitligt. På så sätt blir han en förebild för hjorden (1 Pet 5:3) och undervisar genom ord och handling (Apg 1:1), ty enligt vår mästares Regel skall han i handling visa att man inte får göra det som enligt hans undervisning är förbjudet (Benedikts regel 2,13). I annat fall kan en broder kunna klaga på den som förebrår honom och säga: Läkare, bota dig själv (Luk 4:23). Om något sådant sker, är det den allvarligaste förbannelsen en överordnad kan ådra sig, liksom att han helt förlorar dem som är honom anförtrodda.

Detta säger jag inte för att jag själv alltid har undvikit denna fara, utan därför att Sanningen förkunnar för mig och för alla att församlingsledaren måste vara oförvitlig (1 Tim 3:2) för att med rent samvete kunna svara dem som förebrår honom med Herrens ord: Kan någon av er bevisa att jag har syndat? (Joh 8:46). Det betyder inte att man kan vara utan synd i detta eländiga liv, men det är utomordentligt viktigt att mästaren undviker det som han förebrår lärjungen.

Predikan för abbotarna 5

2008-02-14T19:33:00.000+01:00

Om man tänker på att Herren sade att med det mått vi mäter skall det mätas upp åt oss (Matt 7:2), är det gott för människan (1 Kor 7:26) att ge med råge (ad cumulum). På så sätt kommer hon att vara en av dem som i manteln får ett gott mått, packat, skakat och rågat (Luk 6:38). För att bli frälst räcker det att tålmodigt stå ut med kroppsligt obehag, men idealet är att villigt omfatta det med andens glöd. Man kan även avstå från att söka övermåttet liksom att inte klaga, om man saknar det som man behöver. Men det är fullkomligare att glädja sig över det och att göra allt som står till buds för att nästan skall ha vad han behöver, medan man själv står ut med sin nöd. Utan att riskera din frälsning kan du försöka att få din överordnades samtycke, under förutsättning att du har tålamod och är uppriktig, men idealet är att med gott samvete undfly det som förnöjer din egen vilja.

Predikan för abbotarna 4

2008-02-12T13:26:00.001+01:00

Om du tillämpar detta på ett välavvägt sätt, kan du se om du har undgått havets tre faror, nämligen kroppens begär, ögonens åtrå och högfärd över detta livets goda (1 Joh 2:16). Jag talar om att ”välavvägt tillämpa”, det vill säga att genom kroppslig tukt undkomma otålighetens knut (nodum impatientiae), genom fattigdom ängsligt habegär och genom lydnad egenvilja. De som knotade föll offer för ormar (1 Kor 10:9) och de som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för djävulen (1Tim 6:9) – det sägs inte att de är rika, utan att de vill bli det.
Men vad betyder det, om du inte traktar efter rikedom utan fattigdom och gör det lika eftertryckligt och intensivt som världens människor eftersträvar rikedom? Vilken skillnad är det mellan att vilja ha det ena eller det andra, om ens längtan är förvänd? Förefaller inte det vara mer godtagbart att åtrå sådant som är mest uppskattat? Men en människa som direkt eller indirekt försöker att av sin andlige fader få det som hon vill ha, lurar sig själv (Gal 6:3) genom att tro sig vara lydig, medan det i själva verket inte är hon som lyder sin överordnade, utan den överordnade som lyder henne.

Predikan för abbotarna 3

2008-02-10T18:22:00.000+01:00

Bron är inte för smal för dem som vill springa över. Den består av tre trästockar, så att den som stöder sig på dem inte riskerar att slinta. Dessa stockar är kroppslig askes (poena corporis), fattigdom och ödmjuk lydnad. Ty vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike (Apg 14:22). De som vill bli rika låter sig snärjas av frestelsen och faller offer för djävulen (1 Tim 6:9). För den som olydnad har avlägsnat från Gud, finns bara en säker väg tillbaka till honom, nämligen lydnadens rätta väg.
Dessa tre trästockar måste vara fast förenade. Kroppslig askes varar inte länge i förbindelse med rikedom och blir lätt indiskret utanför lydnadens ram. Fattigdom tjänar inte någonting till om den beledsagas av njutning och egensinnighet. Lydnad i förening med rikedom och självupptagenhet ger varken stadga eller ära.

Predikan för abbotarna 2

2008-02-09T08:47:00.000+01:00

Det asketiska ståndet tar sig över havet via en bro, vilket – som alla vet – innebär en kortare, enklare och tryggare färd. Jag vill inte hålla något lovtal, utan begränsar mig till att påpeka farorna, vilket är bättre och till större nytta.
Bröder, den väg som ni följer är utan tvekan rak (Jes 26:7) och tryggare än äktenskapets, men likväl inte helt säker. Tre faror är att frukta, nämligen att jämföra sig med andra, se sig om (Luk 9:62), stanna upp eller till och med att sätta sig mitt på bron. Livets väg är inte bred nog. Vägen som leder till livet är mycket smal (Matt 7:14).
Må var och en av oss inför den första faran med profeten be om att stoltheten inte skall trampa ner oss (Ps 36:12), ty den bringar syndarna på fall. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen (Luk 9:62) faller snart och drunknar i havet. Den som stannar och, även om han inte lämnar orden men vägrar att göra framsteg, faller även han, ty han knuffas och stöts omkull av dem som kommer efter. Ja, vägen är smal (Matt 7:14) och han hindrar dem som vill gå vidare och komma fram. Därför riktar de förebråelser och kritik mot honom och står inte ut med hans ljumma tröghet. De pikar och driver handgripligen på honom för att få honom att antingen gå framåt eller att lämna.
Det gäller att inte stanna och än mindre att jämföra sig med andra eller att tävla med dem, utan att i all ödmjukhet att utan dröjsmål skynda framåt av rädsla för att han som lämnat sin kammare som en hjälte för att löpa sin bana (Ps 19:6) skall lämna oss långt bakom sig. Ty om vi är kloka och vaksamma och alltid har honom inför oss (jfr Ps 16:8) och låter oss dras med av hans doft (Höga v 1:3) är det lättare att skynda framåt.

Predikan för abbotarna 1

2008-02-08T09:27:00.000+01:00

Hur Noa, Daniel och Job tog sig över havet, var och en på sitt sätt: med båt, via bro eller genom att vada

Tre slags människor har att ta sig över det vida havet (jfr Ps 104:25) – en symbol för dagens hårda och föränderliga värld. Alla måste göra det - var och en på sitt sätt - när de väl blivit befriade. De tre är Noa, Daniel och Job (Hes 14:14). Den förste med båt, den andre via en bro och den tredje genom att vada. Dessa män symboliserar de tre stånden i kyrkan. Noa styrde arken så att den inte gick under i flodens vatten (1 Mos 7:7) och i honom ser jag dem som har i uppgift att leda kyrkan (rectores). Daniel, som var en lidelsefull man, vigd åt avhållsamhet och kyskhet och som inte brydde sig om något annat än Gud, personifierar dem som lever i botgöring och försakelse. Job förvaltade väl sina tillgångar såsom gift. Han representerar de troende som rättmätigt har jordiska ägodelar.
Låt oss i denna predikan tala om de två första stånden, ty närvarande är dels våra vördade abbotsbröder, vilka hör till till kyrkans prelater, och dels munkar från botgörarnas orden. Dem skall vi inte betrakta som främmande för oss på grund av att vi är abbotar, såvida inte förmåner som sammanhänger med vår uppgift har fått oss att glömma våra löften, vilket Gud må förbjuda.
Däremot skall jag fatta mig kort om den tredje gruppen, de gifta, eftersom de inte direkt berör oss. Dessa tar sig över det vida havet genom att vada, vilket är mödosamt och farligt samt inte minst långvarigt med tanke på att de inte kan räkna med några genvägar. Det är således en farlig överfart, vilket framgår av att många till vår smärta går under och att få lyckas ta sig över. Det är särskilt svårt att i en tid, när det onda är påträngande, bland denna världens strömmar undvika att falla i lastens och syndens gropar.

Mellanrum

2008-02-07T17:42:00.000+01:00

Nu följer "predikan för abbotarna" i sju avsnitt. Denna predikan räknades länge som nummer 35 i serien"diverse predikningar". Varje år i september höll abbotarna generalkapitel.

Benedikt 12

2008-02-06T08:35:00.000+01:00

Apostlarna sådde för oss genom att hålla fast vid Herren (jfr 1 Kor 6:17) när de såg att de blev övergivna av dem som följde världens vishet (1 Kor 3:19) - en dårskap inför Gud - och köttets sinnelag som betyder död och fiendskap med Gud (Rom 8:6-7). När de hörde Herren tala om sin kropps och sitt blods sakrament, stannade de inte hos honom (Joh 6:61-66). Men när lärjungarna blev tillfrågade om också de ville dra sig tillbaka, svarade de däremot: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68).
Bröder, låt oss ta efter denna vishet, ty många följer än i dag Jesus ända tills det gäller att ta emot hans kött och blod, det vill säga dela lidandena med Kristus (1 Pet 4:13) vilket Jesu ord och sakramentet betyder. Men de blir förargade, drar sig tillbaka och säger: Det är outhärdligt, det han säger (Joh 6:60). Låt oss vara kloka som apostlarna och säga: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord (Joh 6:68). Vi viker inte bort från dig. Du skall låta oss leva (Ps 80:19). Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun (Matt 4:4).
Inte bara världen åstadkommer njutning, ty dina ord ger än mer, vilket får profeten att säga: Vad ditt ord är ljuvt för min gom, det smakar sötare än honung (Ps 119:103)! Till vem skulle vi gå? Herre, du har det eviga livets ord och de överträffar allt som världen kan erbjuda. Livet är inte bara glädje utan även löfte om evigt liv (jfr 2 Tim 1:1) och de rättfärdigas hopp (Ords 10:28). En glädje som är så stor att den inte kan jämföras med något som man kan eftertrakta.
Apostlarna sådde för oss denna vishet och det är givet att martyrerna sådde styrka. Bekännarna rättvisa som de levde efter hela livet. Mellan martyrerna och bekännarna kan man finna samma skillnad som man finner mellan Petrus, som lämnade allt (Matt 19:27) och Abraham som använde jordiska ting väl (jfr 1 Mos 12:5). De förstnämnde levde länge på kort tid (Vish 4:13). De andra led ett långt martyrium på många sätt.
Jungfrurna sådde självbehärskning genom att kuva sina begär.

SLUT

Benedikt 11 forts

2008-02-05T09:13:00.000+01:00

Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar (Ps 126:6). Du söker två slags kärvar: ära och vila. Du vill bli upphöjd och sitta. Men så blir det inte. Du kommer inte att skörda, ty du har inte sått. Endast de som sår i arbete och ödmjukhet kommer att skörda upphöjdhet och samtidigt vila. I utbyte mot att de har fått dubbelt upp av skam, skall de få dubbel lott i sitt land (Jes 61:7), vilket fått någon att säga: Tänk på mitt lidande och mitt betryck (Ps 25:18).
I dagens evangelium hörde ni Herren lova sina lärjungar: Ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Matt 19:28). Det är vilan för den som sitter och äran för den som dömer. Men detta ville Herren själv uppnå genom ödmjukhet och möda. Därför blev hand dömd till neslig död (Vish 2:20), prövad med plågor (Vish 2:19) och överöst med hån (Klag 3:30), för att hans fiende skulle kläs i skam (Job 8:22) tillsammans med alla dem som följer hans exempel och vandrar hans väg.
Orättfärdige ande, det är han som skall sitta på härlighetens tron (Matt 19:28), bli som den Högste (Jes 14:14) och vara upphöjd tillsammans med honom.
Så tänkte de heliga änglar som vid den Ondes fall (jfr Luk 10:18) vägrade att delta i dennes avfall. De ger oss ett exempel (jfr Joh 13:15), nämligen att välja att tjäna som de. Ty de som undflyr möda och siktar på ära skall vara förvisade om att de följer honom som traktade efter att bli upphöjd och att sitta på tronen. Och om hans överträdelse inte räcker för att avskräcka dem, må åtminstone hans straff göra det. För honom förvandlades allt till sin motsats. Han blev hånad, medan den eviga elden förbereddes för honom (Matt 25:15). För att undvika detta sådde de heliga änglarna den vishet för oss som de själva förstod att bevara, när de andra änglarna blev vilseförda.

Benedikt 11

2008-02-04T13:02:00.000+01:00

Även de änglar sådde, som förblev trogna när de såg andra änglar avfalla. Lucifer som inte längre var ljusbärare utan bringade mörker och skymning sade: Jag skall ta säte på gudaberget. Jag skall bli som den Högste (Jes 14:13-14).
Så oklok och så oklokt! Tusentals betjänar Gud, hundratusentals står inför honom (Dan 7:10) och du skall sitta på en tron? Keruberna står och inte ens de sitter inför honom. Vad har du gjort för att få sätta dig? Änglarna är andar i Guds tjänst, sända att tjäna dem som skall få sin del av frälsningen (Heb 1:14) och du sätter dig? Vad har du sått för att redan skörda (jfr Luk 19:21)? Nej, det tillkommer dig inte! Inte dig! Det är förbehållet dem för vilka Fadern har bestämt det (Matt 20:23). Varför avundas du dem? De skall förvisso få sitta. Dessa jordens maskar som är kallade att döma skall sätta sig, men du skall inte sitta utan stå inför dem och bli dömd. Vet ni inte, säger aposteln, att vi skall döma änglar? (1 Kor 6:3).

Benedikt 10

2008-02-02T08:46:00.000+01:00

Låt oss så ett gott exempel som är uppenbart för människor och en stor glädje (Luk 2:10) för änglarna genom dolda suckar och allahanda önskningar som endast de känner. Guds änglar gläder sig över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:10), vilket får aposteln att säga: Jag tänker på vad som är riktigt inte bara inför Gud utan också inför människor (2 Kor 8:21). Inför Gud säger han, det vill säga inför dem som är inför hans ansikte (jfr Matt 18:10). Deras största glädje är att se er bedja i det fördolda, meditera över en psalm eller göra något liknande.
Bröder, så på det viset och bär frukt. Ja, så i er tur, ty många har sått före er. Bär frukt, ty de har sått för er.
Adams släkte! Många har sått i dig och såningen har varit värdefull! Du drabbas av en stor olycka och förlust, om en sådan såning blir fördärvad i dig tillsammans med såningsmännens möda! Du kommer att förgöras av bonden, om du låter allt som han har gjort gå till spillo. Hela Trefaldigheten har besått jorden, liksom änglar och apostlar, för att inte tala om alla martyrer, bekännare och jungfrur.
Gud, Fadern, har sått genom att ur djupet av sitt hjärta uttala godhetens ord (jfr Ps 45:2). Herren själv gav allt gott, vårt land gav sin gröda (Ps 85:13).
Även Sonen har sått, ty det var han som gick ut för att så sitt utsäde (Luk 8:5). Det var inte Fadern som gick ut, utan Sonen som utgått från Fadern och trätt in i världen (Joh 16:28). Han som således först var fredsplanen (jfr Jer 29:11) i Faderns hjärta gjorde sig till vår fred (Ef 2:14) i jungfru Marias inre.
Även den helige Ande har sått, ty han kom och lärjungarna såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem (Apg 2:3).
Hela Treenigheten har sått: Fadern brödet från himlen ((Joh 6:32), Sonen sanningen (Joh 1:17) och den helige Ande kärleken (Rom 5:5).